Jonatan Olofsgård: Rapport från författarverkstan: ”Snart är jag nästan klar”

”Snart är jag nästan klar”, säger jag och lyssnar på tystnaden på andra sidan uppkopplingen. En journalist intervjuar. Frågan gäller vilket stadium mitt skrivprojekt befinner sig i. ”Nästan klar” är tydligen inte en glasklar status. Personen som intervjuar går vidare till andra frågor.

Men hen borde stannat kvar lite längre här. För den som är intresserad av andras skrivprocesser finns det massor av saker att fråga om här.

T.ex ”Hur länge kan man befinna sig i det stadiet?”

Svar: Väldigt länge. Jag har varit där i månader och räknar med att vara där ett bra tag till.

En klassiker från idrottsvärlden: ”Hur känns det?”

Svar: Man vill skrika av ilska och gråta av förtvivlan.

”Vad gör du i det här steget av processen?”

Det jag gör är att jag tvingar mig själv att fortsätta. Så här dags finns det ingen glädje i arbetet, man hatar karaktärerna, historien är ändå omöjlig att rädda och alltihop är så vedervärdigt uselt att om manuset varit på papper hade man eldat upp det i en soptunna. Och om inte det var illa nog så är huvudet fullt av uppslag till andra historier. Andra karaktärer trängs där inne och viskar Berätta om mig istället! Vill du inte hellre få veta vem jag är! Det vill jag! I det här stadiet av skrivprocessen är det mest centrala att hålla dörren stängd till alla förföriska röster. De lovar att om jag bara överger det jag håller på med och istället skriver om en av alla nya idéer som kommer för mig så blir livet så mycket bättre. Och den här nya historien, den kommer inte innehålla steget snart nästan klar, nej då. Texten kommer flöda ut ur mig och landa färdig på pappret och förlagen kommer stå i kö för att få läsa.

De ljuger, de här ljuva rösterna. Ingenting jag skrivit har blivit till utan att passera detta kreativitetens Mordor. Väldigt många projekt har däremot stupat just här. Ibland känner jag att det är svårt att veta om jag blivit bättre på att skriva med åren. Hur ska man ens mäta en sådan sak? Däremot är jag trygg med att jag blivit bättre på att inte ge upp när glädjen och farten i ett projekt avtar.

Odysseus binder fast sig vid masten och fyller öronen med vax för att inte lockas av sirenerna. Det är svårare att få tyst på någon som sjunger locksånger inuti i ens eget huvud. Sammanbiten redigerar jag vidare mina textmassor och mässar snart nästan klart för att överrösta alla ljuva röster.

”Men det blev ju bättre”, säger en bekant som läst ett färdigt arbete. ”Är du inte glad att du la den där extra tiden.”

Ja, så klart. Och nej. Jag vill ju att det ska bli bra. Men hela processen är smaklig som att äta glas. Och efter snart nästan klart går man vidare till nästan klart. Där är det ännu värre. Det orkar jag inte ens berätta om.