Annons
Kultur

”Renegater” är en tegelsten att älska

Klas Östergrens ”Renegater” är höstens litterära händelse: underhållande, bildande, samhällskritisk, öppenhjärtig. Recensenten Lena Kvist blir vän med en tegelsten.
Ny bok • Publicerad 1 oktober 2020
Detta är en recension i Ystads Allehanda. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Författaren Klas Östergren, bosatt utanför Kivik, debuterade 1975 och kommer nu, 45 år senare, med nya romanen ”Renegater”.
Författaren Klas Östergren, bosatt utanför Kivik, debuterade 1975 och kommer nu, 45 år senare, med nya romanen ”Renegater”.Foto: Johan Nilsson/TT

Vi är en hel generation svenska läsare som har ordet ”luguber” – det betyder ungefär dyster – som vår madeleinekaka för minnen.

När vi läser det ordet, vilket för övrigt händer rätt sällan, kastas vi tillbaka i tankarna tillbaka till 1980-talet och en stor, dragig och mörk våning på Hornsgatan i Stockholm där romanen ”Gentlemen” utspelade sig.

Annons

Författaren Klas Östergren vet förstås om det här. Han använder sig av ordet även i nya romanen, som en blinkning till läsarna: Ni som vet, ni vet.

”Renegater” betyder avfällingar. Romanen är en fristående fortsättning på ”Gentlemen” som kom 1980 och ”Gangsters” som kom 2005.

Och jag kan lika gärna säga det direkt: ”Renegater” är höstens litterära händelse. Den är underhållande, bildande, samhällskritisk, genomskådande och öppenhjärtig. En tegelsten att ta till sig med kärlek.

”Redan att skriva en roman på 747 sidor är att sticka ut rejält i dagens Litteratursverige. Att sedan fylla en femtedel med en detaljerad rapport med den avhoppade akademiledamoten Östergrens egen version om Svenska Akademien från insidan under kulturprofilenkrisen… tja, inte konstigt att boken redan skapat rubriker.”
Lena Kvist

Akademien

Redan att skriva en roman på 747 sidor är att sticka ut rejält i dagens Litteratursverige. Att sedan fylla en femtedel med en detaljerad rapport med den avhoppade akademiledamoten Östergrens egen version om Svenska Akademien från insidan under kulturprofilenkrisen… tja, inte konstigt att boken redan skapat rubriker.

Så här uppenbart arg över sakernas tillstånd kan jag inte påminna mig att jag läst Klas Östergren förut.

Akademidelen är förstås läsvärd: en öppenhjärtig rapport där alla ledamöter fått täcknamn av olika gräs. Och visst är det roligt att han gett Horace Engdahl aliaset ”Herr Styvrepe”.

Det finns inga hjältar i akademiberättelsen, bara en enorm lättnad när Klas ”Herr Svingel” Östergren lyckas driva igenom förändringen att det ska bli möjligt för ledamöter att lämna akademien. Han gör det först av alla.

Klas Östergren sa redan i maj 2018, när han släppt bomben om sitt utträde men vägrade intervjuer att han skulle återkomma i fråga om akademien: ”Och när jag gör det, kommer jag att återkomma med besked!”. Sedan antar jag att han började skriva och fogade in akademibiten i en redan påbörjad roman, och skapade en ramhistoria för att foga samman dem. Det sker förstås genom att författaren får ett mystiskt uppdrag.

Sydafrika och Jas

Sammanfogandet av delarna görs skickligt, på ett sätt som får den gamle romanhjälten Henry Morgan att komma till liv och bli verkligare än någonsin. I romanen kommer han gående till författaren Klas hus i Skåne. Henry Morgan är på väg på en pilgrimsvandring till sin förlorade son i norra Sverige men han slår sig av olika anledningar ner på landsbygden hos författaren och hans fru.

Den egentliga romanen, som författaren är i färd med att skriva när Henry Morgan dyker upp, handlar om den gamla svenska 1990-tals skandalen om Sydafrika och Jas.

Annons

Akademiledamöternas ängslighet och arrogans bleknar i jämförelse med Sydafrikastoryn. Här handlar det om värre synder, större svek och en skrämmande cynism. Sverige vill sälja Jasplan till Sydafrika och gör det också till slut, trots en rad fiaskon. En reklamare vid namn Torsten Ljung är huvudperson och offras som syndabock.

Den här delen, som skildrar en historisk tid, är förstås viktigare egentligen. Klas Östergren fungerar som en litterär grävande journalist, med sökarljuset på skandaler.

Galengoogla

När jag läste ”Gentlemen” på 1980-talet fick jag vänta i många år på att få veta vad en slipsknut av typen Duke of Windsor var.

Att läsa Klas Östergren på 2020-talet tillåter – eller tvingar, det är omänskligt svårt att låta bli! – läsaren att börja galengoogla alla dessa mer eller mindre obskyra fakta som hans romaner är späckade med.

Visst blir man allmänbildad. Men mobilen är också romanvärldens fiende, man ramlar ur berättelsen och tappar tråden.

Det är kanske inte främst Klas Östergrens fel att världen har förändrats på det sättet. Men det hade ändå gjort romanen en tjänst om han sparat lite på de encyklopediska konstutvikningarna, till exempel de enorma listorna över konstnärer som Torsten Ljung har i sitt snögalleri.

En ensam snöflinga pryder omslaget till romanen, som enda utsmyckning. Det är svårt att få huvudet att sluta snurra men så vill jag egentligen läsa Klas Östergren: som snöluft, rent.

Författaren Klas Östergren, bosatt utanför Kivik, debuterade 1975 och kommer nu, 45 år senare, med nya romanen ”Renegater”.
Författaren Klas Östergren, bosatt utanför Kivik, debuterade 1975 och kommer nu, 45 år senare, med nya romanen ”Renegater”.Foto: Johan Nilsson/TT
Författaren Klas Östergren, bosatt utanför Kivik, debuterade 1975 och kommer nu, 45 år senare, med nya romanen ”Renegater”.
Författaren Klas Östergren, bosatt utanför Kivik, debuterade 1975 och kommer nu, 45 år senare, med nya romanen ”Renegater”.Foto: Johan Nilsson/TT
Omslaget till Klas Östergrens nya bok.
Omslaget till Klas Östergrens nya bok.Foto: Polaris

Roman

Klas Östergren

”Renegater”

(Bokförlaget Polaris)

Lena KvistSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons