Alve Rauer: Romantisk målare får livskänslan att hisna

På Caspar David Friedrichs målning ”Vandraren över dimhavet” ser vi ryggen på en man. Stödd mot sin käpp men rak i ryggen står han på en bergstopp och tittar ut över ett dimhöljt landskap. Det är en dramatisk bild, men mannen i förgrunden verkar inte vara rädd. Landskapets vildhet oroar honom inte, känslan av äventyr har följt honom upp till denna plats, och den ska ta honom ännu längre.

Det är lätt att se varför den här bilden har blivit så omtalad. Det finns ett romantiskt skimmer över berättelsen om den ensamme mannen, på strapatsrik resa genom naturen. Mannen kan titta ut över bergen, säker på sin förmåga och sin roll. En slags förindustriell bild av människans plats i världen — idén om att naturen kan övervinnas, men den kan också övervinna dig. Och att den, trots det, kan den vara vacker att stanna upp i.

Men det intressanta med ”Vandraren över dimhavet” är att den skiljer sig från många av Friedrichs andra verk. Motiven är desamma. De avbildar vild natur, tillsammans med en eller flera människor, ofta med ryggarna vända mot betraktaren. Men i alla de andra tavlor jag har sett av Friedrich är människorna mycket små. De har inte, som vandraren, en överblick över den omgivning som ligger framför dem. De står står inte, som han, i jämnhöjd med den.

I den likaledes mycket berömda tavlan ”Munk vid havet” står en liten gestalt och blickar ut över en enorm vattenmassa. Tavlan är nästan abstrakt i det att det inte finns någonting att fästa blicken på i landskapet. Inga gränser mellan land och hav och himmel. Det enda man kan få fatt i som betraktare är den pyttelilla människogestalt som står och blickar ut över havet på tavlans vänstra sida. Året 1810, då den ställdes ut, skrev en recensent att det kändes som att ha fått ögonlocken bortskurna att se all denna rymd. Det var menat som en komplimang.

Det är precis detta, människans litenhet gentemot en vild och oförklarlig natur, som gör att jag tycker att Caspar David Friedrichs konst är så spännande. För hur ofta ser vi egentligen på naturen någonting som liknar skräck? Många ömmar för den, vill rå om den och se till att vi inte förstör den mer än vad vi redan gjort. Och det är ju rimligt. Men sanningen är att naturen också kan vara djupt obehaglig. Caspar David Friedrich väcker frågor om hur vi som människor ska förhålla oss till sådant, som inte är som vi.

På en annan av Friederichs tavlor ser vi två små gestalter gående genom en skog. Träden sträcker sig högt över deras huvuden. Deras stammar är mörka, nästan svarta. Det är skymning, men solen syns fortfarande mellan träden. Bilden befinner sig i precis det hisnande ögonblicket innan mörkret faller. I mig väcker den alltid starka, ospecificerade känslominnen. Jag växte upp långt ute på landet, och har lekt mycket i skogar. Jag känner mycket väl till känslan när man inser att man är långt hemifrån, och plötsligt inser att det mörknar. Hur obehagligt det var att börja ta sig hemåt och veta att man kommer behöva gå den sista biten i mörkret. Hur skogen, som var så varm och trygg i solskenet, plötsligt blivit kall och fientlig.

Jag läste en gång att det som gör många av Friedrichs tavlor så ohyggliga är just att det finns människor i dem. Skulle de bara vara målningar av landskap, skogar och hav hade de inte haft samma inverkan. Människan blir en punkt som betraktaren måste fokusera på, och identifiera sig med. Både tron och samhället är frånvarande, och framför den lilla människan finns det ingenting annat än vild natur. Det är känslan av litenhet gentemot ett oöverskådligt kosmos som gör målningarna så effektfulla. Det är en ohygglig känsla — men kanske en man kan behöva känna ibland.