Se bakåt för att gå framåt
Raja Bahari
"Kontinentalbanan”
(Norstedts)
För några veckor sedan läste jag en litteraturkrönika i en amerikansk tidning där skribenten skrev att en betydande del av samtidsfiktionen handlade om att fokusera på en huvudpersons tidigare trauman, som sedan skulle få ett slags lösning eller förklaring i nutid; ”traumaberättelsen” hade till och med blivit något av en samtidskliché, tyckte skribenten.
Det var en iakttagelse jag tyckte var intressant, där jag genast tänkte på ”Överlevarna” av Alex Schulman som ett representativt exempel: en händelse i barndomen får sin lösning genom att sanningen nystas fram, därmed kan huvudpersonen gå vidare med sitt liv.
”En traumaberättelse saknar en riktning som driver framåt: Hur ska det gå? Ska hen eller inte? Utan den har en riktning bakåt: Vad är det som har hänt? Vad har det för betydelse?”Annika Wall
En traumaberättelse saknar en riktning som driver framåt: Hur ska det gå? Ska hen eller inte? Utan den har en riktning bakåt: Vad är det som har hänt? Vad har det för betydelse? Berättelsen skildras antingen genom hastiga återblickar till traumat, eller så utspelar sig berättelsen parallellt på två tidsplan där läsaren leds mot upplösningen och svaret.
Anledningen till nutidens intresse för dessa ”bakåtberättelser” går bara att spekulera i, men jag tror så här: Med klimathotet har vi förlorat stora delar av vår tidigare framtidsoptimism. Istället för att berätta framåt, så söker vi förklaringar bakåt – som om vi kunde ändra framtidens riktning genom att finna ett svar i det förflutna. Ja, lösningen måste finnas, bara vi gräver lite.
”Kontinentalbanan” är precis en sådan "bakåtberättelse". Och här finns inte bara ett trauma, utan flera. Nicolas reser till Beirut för att ställa mammans tidigare livskamrat Pierre till svars, för att ta reda på sanningen om vad som hände hans pappa och hur flykten till Sverige egentligen gick till.
Nicolas har också ett eget barndomstrauma som behöver lösas: Vad hände egentligen med hans vänner Jonas och Pedro den där dagen på järnvägsspåret? Nicolas måste gräva i dåtiden, för att förstå sig själv och kunna gå vidare med sitt liv.
Större delen av ”Kontinentalbanan” är traditionellt berättad, och dessvärre därför också lite tråkig. Ibland är personer och omständigheter övertydligt gestaltade, så att läsare verkligen ska förstå vad som händer, ibland känns texten inte helt genomarbetad.
Men en av romanens fyra delar är mycket annorlunda berättad och gör mig också riktigt lycklig. Delen ”Växeltunga” är som en egen romanvärld i sig, där Raja Bahari använder sig av en helt annan romankomposition bestående av minnesintervjuer som öppnar för ett betydligt större berättelse. I delen ”Växeltunga” visar Raja Bahari att han har potential att bli en riktigt bra författare.
