Smart och stringent genustrubbel
I Tova Gerges debutroman "Pojken" skildras relationen mellan två karaktärer som förmodligen hade varit litterärt omöjliga utan queerteoretiskt tankestoff i botten. Recensenten Andrés Stoopendaal läser en smart, stringent och lite störig samtidsroman.
"Pojken" är en underhållande, djupt komplex och tämligen bisarr roman.
Under läsningen undrar jag om det ens finns sådana människor som Gerge gestaltar. Vad är det här för personer egentligen? Och vad formar deras världsbild? På grund av romanens BDSM-tematik tänker jag att E. L. James "Fifty Shades of Grey"(2011) kan ha haft ett visst inflytande, då jag misstänker att den öppnat dörren för en rad verk med BDSM-tema på senare år. BDSM har helt enkelt blivit mainstream.
Vad som skiljer Gerges roman från övriga verk är – misstänker jag – dess tunga förankring i queerteori. För det här är ett verk som jag delvis läser som ett slags satir över den filosofi som representeras av till exempel Judith Butler i "Genustrubbel: Feminism och identiteten subversion" (2007), i vilken den amerikanska tänkaren argumenterar för att kön och genus är socialt och kulturellt konstruerade föreställningar.
Att även romanen känns konstruerad är möjligen en brist; symboliken blir övertydlig ibland. Som när huvudpersonen står i en bar och blandar sin martini med sockerdricka, som för att visa att detta är en kille som mixar pur maskulinitet (James Bond) med det som är sött och ofarligt (sockerdricka).
”Eftersom biologiska skillnader knappt erkänns är det inte konstigt att huvudpersonen beordrar Pojken att hårdträna för att kunna göra värnplikten.”
Romanens namnlösa huvudperson är över lag en ickenormativ och ambivalent gestalt. Som läser filmvetenskap och blir förälskad i en kursare, en feministisk och aktivistisk ung kvinna med kort hår – som han genast börjar referera till som Pojken. Med honom inleder huvudpersonen en relation som präglas av dominans och underkastelse.
Relationen är mycket märklig. De explicita BDSM-inslagen blir möjligen lite tröttsamma efter ett tag. Det intressanta är ändå med vilken absolut självklarhet både huvudpersonen och pojken följer de socialkonstruktivistiska trosföreställningar som förfäktats av feministisk queerteori. Eftersom biologiska skillnader knappt erkänns är det inte konstigt att huvudpersonen beordrar Pojken att hårdträna för att kunna göra värnplikten. Att det kan finnas rent biologiska hinder för en ung kvinna att konkurrera med artonåriga män om de mest attraktiva platserna i försvaret tas över huvud taget inte upp. Pojken blir helt enkelt inte antagen. Performativiteten räcker inte till ibland.
Stundtals kommer jag att tänka på huvudpersonen som ett slags superqueer Patrick Bateman, för det finns ett mörker under dennes smågulliga fasad. Vid ett tillfälle ber han Pojken att lämna hans lägenhet då han annars befarar att han skulle strypa honom om Pojken stannade över natten. Pojken lyder och går.
Över lag är Pojken kanske alltför lydig och tillfreds? Berättelsens smärtpunkter uppstår trots allt när denne säger nej och huvudpersonens scenarier stöter på patrull. När filmvetaren tappar den kontroll över tillvarons sexuella manuskript som allt tycks kretsa kring.