GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Snezana Bozinovska förvaltar Leons och Esters hågkomster med varm, varsam hand

”Vad dina ögon såg” är berättelsen om två förintelseöverlevare som byggde upp en ny tillvaro åt sig i Sverige och länge höll sina minnen inom sig. Journalisten Snezana Bozinovska förvaltar deras vittnesmål på ett värdigt och varsamt sätt, tycker Maria Store.
Bokrecension • Publicerad lördag 07:15
Snezana Bozinovska lyfter fram Leons och Esters ambivalens inför att berätta.
Snezana Bozinovska lyfter fram Leons och Esters ambivalens inför att berätta.
Foto: Emelie Asplund
Sakprosa

Vad dina ögon såg

Författare: Snezana Bozinovska

Förlag: Norstedts

De möts på ett tåg. En journalist hör mannen bakom sig säga att han har överlevt Treblinka. Lite senare lyckas hon ta kontakt med honom, först med avsikten att skriva ett reportage, men Leons berättelse breder ut sig och blir alltmer omfattande. Efter en tid bestämmer sig även Leons fru Ester för att börja berätta om det hon har varit med om, minnesbilder och mardrömmar som hon burit inom sig och inte ens talat med sin man om.

Både Leon och Ester är polska judar, från Warszawa respektive Lodz, och har genom en rad osannolika omständigheter överlevt andra världskrigets getton, koncentrationsläger, selektioner, svält och dödsmarscher. När lägren befriades av de allierade var det redan för sent för många, men Ester och Leon hör till dem som tog sig ända fram till friheten, till det Sverige som så småningom blev deras framtidsland. Samtidigt är deras familjer i stort sett utplånade och bilderna av död och ondska är tunga att bära på.

”Snezana Bozinovska förvaltar deras hågkomster med varm, varsam hand och låter texten bli tillräckligt målande för att engagera men inte så utbroderad att den förlorar sin dokumentära prägel.”

När kriget bröt ut var de barn; i dag är de över nittio år gamla. De minns fast de inte vill. En viktig sak som Snezana Bozinovska gör i sin bok är att hon lyfter fram Leons och Esters ambivalens inför att berätta, deras brottning med sig själva. Många andra förintelseöverlevare har vittnat om liknande erfarenheter: behovet av att se framåt, viljan att skydda andra från de värsta minnena, skuldkänslorna inför att leva när så många är döda. För Leon blir det en vändpunkt när hans äldsta barnbarn ska göra ett skolarbete och börjar ställa frågor om Förintelsen. Han försöker berätta om den dagen när han tog sig ut ur gettot i Warszawa för att skaffa mat och sedan aldrig fick se sin familj igen, men minnet gör för ont. Samtidigt låser det upp något i honom, och efter det börjar han föreläsa för skolelever. Det blir ett sätt att hedra alla de döda.

”Vad dina ögon såg” slår följe med Leon och Ester genom krigets faser och fasor. Snezana Bozinovska förvaltar deras hågkomster med varm, varsam hand och låter texten bli tillräckligt målande för att engagera men inte så utbroderad att den förlorar sin dokumentära prägel. Bokens avslutande del berättar om det som händer efter kriget. De båda krigsflyktingarna hamnar så småningom i Borås, där det råder stor efterfrågan på arbetskraft till textilindustrin, och där får Leon en dag syn på Ester och blir förälskad. De gifter sig och bildar familj. Leon startar ett eget företag i klädbranschen. Deras liv, som lika gärna kunde ha tagit slut i en lägerbarack, en gaskammare eller ett dike någonstans i nazisternas inferno, gick vidare.

År 2020, 75 år efter Auschwitz befrielse, hölls en minnesceremoni i lägret som över 200 överlevande deltog i, bland dem Leon och Ester. De är också två av rösterna i den sky av vittnen som snart kommer att tystna helt. När det sker kommer böcker som ”Vad dina ögon såg” att bli ännu viktigare. Leon vet det, och när Ester tvekar säger han: ”Berätta, Ester, det du kommer ihåg. När vi inte finns kan ingen berätta.”

Maria StoreSkicka e-post
Detta är en recension i Ystads Allehanda. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Ystadsallehanda och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.