GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Sockret och begäret har stöpts i ett briljant språk

Schweiziska Dorothee Elmigers senaste verk ”Från sockerfabriken” är en intagande hybridroman och lyrisk essä om sockret som begär, metafor och kolonial handelsvara. En språklig triumf, menar recensent Martin Lagerholm.
Dorothee Elmiger.
Dorothee Elmiger.
Foto: Peter-Andreas Hassiepen

Roman

Från sockerfabriken

Författare: Dorothee Elmiger
Översättning: Nik Ruth Persson
Förlag: Nirstedt/litteratur

”En estetisk fantasi, ett slags språkspel och metafysiskt chiffer”, försökte jag lite krampaktigt summera mina intryck av schweiziska Dorothee Elmigers debutroman ”Inbjudan till de våghalsiga ” för tio år sedan. Ett fullmoget och prisbelönt förstlingsverk av den då blott 25-åriga och uppenbart redan ytterst hantverksskickliga författaren. Hennes lyriska suggestionskraft och förmåga att spränga ut sitt stoff i lika sammansatta som fascinerande ordvändningar och tankebanor var heller ingen tillfällighet, utan upprepades galant i uppföljaren ”Skiftsovare” för en handfull år sedan. Än mer genreöverskridande och associativ är Elmigers senaste skapelse ”Från sockerfabriken”, hennes tredje utgivning sedan debuten och glädjande nog också hennes tredje i Nik Ruth Perssons svenska översättning.

"I denna genreöverskridande hybrid fortsätter författaren att undersöka det gestaltande språkets kalejdoskopiska uttrycksmöjligheter bortom de linjära berättarstrukturerna."

Boken bär genrebeteckningen roman, men Dorothee Elmigers text utgör snarare ett flätverk av anteckningar, betraktelser, researchrapporter, drömsekvenser, miniessäer, litterära hänvisningar, anekdoter, autofiktiva småscener och citat än av någon gängse handlingsbaserad litterär framställning från A till Ö. I denna genreöverskridande hybrid fortsätter författaren att undersöka det gestaltande språkets kalejdoskopiska uttrycksmöjligheter bortom de linjära berättarstrukturerna. Det rör sig här om människan och ”sockret”, om lystnaden, hungern, girigheten; i livet, konsten och litteraturen, som motiv och metafor, hos berättarjaget själv och oss andra, men framför allt rent konkret: sockret som historisk handelsvara mellan i synnerhet Centralamerika och Europa, om kolonialism och slaveri, om kapitalismens idé hos en Karl Marx eller Adam Smith. Geografiska ortnamn tjänar som kapitelrubriker och bildar platsspecifika utgångspunkter för de mångskiftande textfragmenten om de komplexa förbindelserna mellan begäret, sockret och storfinansen: Santo Domingo, Spiez, Port-au-Prince, Ávila, Reno…

”Vad jag gör där, när jag ägnar mig åt denna underliga omflyttning, detta geografiska lappverk och de därmed förbundna vittnesmålen, artefakterna och fantasmerna, verkar ha något att göra med denna hunger som grundtillstånd, med detta ’begär’”, citeras här den spanske filosofen Ortega y Gasset. Anföringen skulle mycket väl kunna gälla som metod och programförklaring för Dorothee Elmigers egen bok, som alls inte är avfattad på någon politiserad stridsskriftsprosa, utan genomgående utformad med de liksom prövande prosalyriska förtecken som hon gjort till sitt signum. Nog för att detta hennes encyklopediska hungertextcollage närmar sig det måttlösa i sina stoffmässiga insamlingar och utsprängningar, men det rent språkliga och litterära gör att man lik förbannat sitter där och gapar efter mer. Som efter socker.

Dorothee Elmiger - Nirstedt Litteratur
Dorothee Elmiger - Nirstedt Litteratur
Foto: Pressbild

Läs mer