Storslaget och superladdat
Att den har premiär samma dag som Aretha Franklin begravs känns lite som ett tecken. Franklin ägnade hela sitt liv åt att föra ut de svartas musik och bekämpa rasmotsättningar. Känns inte som en tillfällighet. ”West side story” var banbrytande när den kom eftersom hundraårsjubilerande Leonard Bernsteins musik fungerade som en introduktion till latin, de brunas musik från Latinamerika. Som sedan skulle bli populärmusik när Beatles toppade listorna med ”Twist & shout” och Richie Valens med ”La bamba”. På Malmö opera är det en fet symfoniorkester som liksom står för fiolerna. ”West side story” handlar dessutom om hatet mellan nyanlända med mörk hy och och vita som påstår sig äga landet.
Nu är det dock inte ämnet som gör det här till en fantastisk föreställning. Inte heller den aningen banala kärlekshistorien mellan Växjöfödde Anton Zetterholm och Frida Johansson signerad Shakespeare. Visserligen klickar de på scen trots att de kommer från olika skolor. Hon: operasångerska, han: musikalstjärna.
Det här är en storslagen historia med dansnummer som mer liknar regelrätta slagsmål. Man har också kallat in en stuntkoordinator för att göra det realistiskt, vilket det är.
Scenbygget är också imponerande med balkar och brandstegar som ska föra tankarna till 50–talets New York. När Tony, som spelas av Anton, lovsjunger Maria (Frida Johanson) i sången med samma namn befinner han sig sex meter upp i luften balanserandes på en balk. Har man minsta anlag för höjdsträck är det här en prövning. Scenen kan dessutom ses som en blinkning till Lars Forsells rad ”Korsfäst av sin längtan” eftersom skuggbilden av balkarna är just ett kors.
Det blir en del åka av också. Stålskelett och aktörer får färdas i karusell så de blir åksjuka när Malmö operas vridscen går på högvarv.
Stycket är omgärdat med en massa regler och får inte poppas upp hur som helst. Malmö opera, med den fenomenale regissören och underbarnet Kasper Holten i spetsen (ny chef för De kongelige i Köpenhamn), lyckas låta bli att vara klåfingrig. Inga plågsamma teaterexperiment här inte. Men ändå känns det modernt. HBO Nordic borde genast skicka ner ett filmteam till Malmö för att föreviga föreställningen.
En överraskning är att Jason "Timbuktu" Diakité gjort en nyöversättning. Det här är ju inte hans normala säkerhetszon. Men han klarar provet. Fyller manuset med nu-slang som blattar, babbar och så vidare. Kupper även in malmöitiska jidder.
Det här är två och en halv superladdade timmar (inklusive paus).
