Stridsskrift för en bättre äldrevård

Enligt socialtjänstlagen ska vi när vi blir äldre leva ett värdigt liv och känna välbefinnande. Men hur väl stämmer detta med verkligheten?

Ylva Floreman, skribent och dokumentärfilmare, har skrivit en uppfordrande essä med titeln ”Jag är inte död. Jag är bara gammal.” Hon har kallat sin bok för en essä, men jag skulle hellre vilja kalla den för en stridsskrift, en förtvivlad dokumentation av hennes mors sista tid.

Annebritt Floreman var en intelligent och känslig kvinna, som i 70-årsåldern drabbades av ”fluktuerande vaskulär demens” och det blev allt svårare för henne att klara av sin vardag. Hon fick då först vård i hemmet. Även om hemtjänstpersonalen var övervägande tålmodig och tillmötesgående hade den inte grundläggande utbildning i demens och alldeles för lite tid för sina uppgifter. Modern kände sig otrygg och olycklig.

Moderns demens blev dessutom värre vid stress, sömnbrist och med hemtjänstpersonal som hela tiden skiftade. Hon blev också rädd för att äta ensam sedan hon satt maten i halsen. Men personalen hade sällan tid och tålamod att ge henne äthjälp. Så stod maten ofta orörd och med svaga krafter orkade modern inte ens gå en promenad.

Till sist blev det aktuellt med ett demensboende i hemstaden Malmö, men inte heller där blev det lyckat. Enkla önskemål som ett äpple om dagen – bra för magen – gick inte att uppfylla, än mindre en promenad. Modern blev allt kraftlösare.

Annebritt hade dock lyckan att ha en stridbar dotter. Att hålla koll, ringa, tjata, fråga och ligga på blir den anhöriges vardag för att försöka åstadkomma exempelvis så enkla saker som att få stå på benen en liten stund. Inte undra på att anhöriga blir utmattade och tröttkörda av all byråkrati och alla samtal.

Fanns det då inga ljuspunkter? Jo, en Silviasyster anställdes till sist på moderns boende, en sköterska specialiserad på demensvård. Hennes uppgift blev inte minst att utbilda och stödja personalen.

Floreman pekar därmed på vikten av kunniga och utbildade anställda. Hon visar också på några lyckade äldreboenden som Wighs ängar på Österlen där det finns arkitektonisk skönhet, växtlighet utanför dörren och egen restaurang. Men villkoren växlar.

Ylva Floremans bok är skrämmande läsning. Är det så här min framtid ser ut? Själv har jag bara goda erfarenheter av den vård mina äldre anhöriga fått.

Men det är inte enbart pengar äldrevården behöver, skriver Floreman, utan ett system som satsar på utbildning av både chefer och anställda. Och om inte personalen har mänskliga arbetsförhållanden kommer inte heller de gamla ha det. Börja nu, är Floremans slutord. Det är lätt att hålla med.