Tänk om bara en solnedgång återstod

Den tillspetsade frågeställningen har varit utgångspunkten för Kivikskoreografens moderna dansstycke som vuxit fram ur improvisationer, workshops och repetitioner.

Rachel Tess berättar att i början av arbetet med stycket ställde hon under en workshop frågan om vad deltagarna skulle göra på dagen före den sista solnedgången. Svaren blev högst skiftande:

– Folk svarade väldigt olika saker: Älska, äta pizza, måla naglarna långsamt, vänta på en alien, berättar Rachel Tess.

Det är ett ovanligt sätt för henne att jobba, att utgå från ett ämne. Som dansare och koreograf berättar hon utifrån andra utgångspunkter, från kroppen.

På torsdagens urpremiär invigs också i offentliga sammanhang det nya dansgolvet på teaterns stora scen.

Sju dansare deltar i föreställningen. Scenrummet är fyllt av presenningar, plast, syntettyger med glittrande paljetter, rör som kunde vara hämtade från ett bygge och annat "oskönt” onaturligt material.

Det är kitschigt och vackert på samma gång.

Repetitionerna inleds med att dansarna under närmare en timme bygger och bygger om scenografin. Flyttar, jämkar, förlänger eller ställer scenrummet i ny ordning. Det är för att scenen ska bli spännande för dansarna och inte vara några invanda rum.

Sedan börjar dansen, som är oerhört fysisk och påtaglig. Jag sitter nära och kan se hur ansträngande det är för dansarna, hur de svettas och blir andfådda. Är ett med sina kroppar.

Det verkar inte finnas några begränsningar för vad de kan göra. De rör sig långsamt och snabbt, nära, nära varandra och mig - och på avstånd. Längs golvet och uppåt.

Tid och rum tycks på en och samma gång vara upphävt och drabbande påtagligt.

Nellie Björklund, som bara häromåret gick ut gymnasiet på Nova Academy i Simrishamn och är en av Rachel Tess gamla elever på skolan, sjunger vackert och poetiskt, omväxlande på engelska och svenska.

Hon sitter på golvet och sjunger sin sång under den här delen av föreställningen.

Längst bak rör sig Anders Granström långsamt längs golvet. Han är nestorn i gänget, som annars består av unga, internationella dansare.

Anders Granström och Rachel Tess arbetade tillsammans för två år sedan med föreställningen ”Peer Gynt” på Skillinge teater. Då fick hon upp ögonen för honom.

– Vill hon leka säger jag inte nej, säger han, lycklig över att vara med.

Trots sin långa scenkarriär som skådespelare och berättare har han aldrig arbetat som dansare.

– Men jag har alltid arbetet med min kropp, säger Anders Granström som tycker att det är befriande att njuta av konst, musik och dans - de ordlösa konstarterna.

Nu får han själv utöva en av dem på scen.

Modern dans kan ibland tyckas vara svårtillgänglig, något för experter. Men brittiske dansaren Peter Mills, som är verksam i Stockholm, påpekar att det kan vara tvärtom. Har vi inga förutfattade meningar, är det rent av enklare att ta till sig föreställningen.

Rachel Tess säger att hon är glad om åskådarna under föreställningen glömmer sig själva, om de kan förlora sig i associationerna. Efteråt hoppas hon att de kan bli lite mer observanta på rymden mellan oss, och hur vi förhåller oss till varandra i rummet.

Kanske är det inte den sista solnedgången? Kanske luras ensemblen bara? Men det kan vara bra att tänka så ibland.