GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

The Mars Volta är tillbaka med progressiv pop

På de tio år som gått sedan förra skivan har The Mars Volta bytt ut metal mot pop. Men det progressiva är fortfarande framträdande, skriver Bella Stenberg.
Skivrecension • Publicerad onsdag 22:08 • Uppdaterad torsdag 21:51
Detta är en recension i Ystads Allehanda. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
The Mars Volta.
The Mars Volta.Foto: Pressbild
Progressiv pop

The Mars Volta

Album: The Mars Volta

Skivbolag: Clouds Hill

Det är tjugo år sedan de debuterade, och tio år sedan förra plattan. The Mars Volta föddes ut spillrorna av post-hardcorebandet At The Drive In, och har alltid trotsat gränser. Båda de hyllade banden har också haft intensiva på-och-av-förhållanden.

Som vanligt är det gitarristen Omar Rodríguez-López som skriver låtarna och producerar, medan sångaren Cedric Bixler-Zavala står för texter och sångmelodier. Texterna är den här gången varken kryptiska eller science fiction – det är en personlig uppgörelse med den amerikanska scientologkyrkan som också involverar en våldtäktsrättegång. Här göms mycket mörker och vrede.

Den självbetitlade skivan är Mars Voltas sjunde, och de progressiva elementen är lika framträdande som förr. Däremot saknas de bitar som var metal, till och med det mesta av det som var rock. Nu är det snarare progressiv pop. Med andra ord är det inte en nostalgisk återförening, utan en som utforskar ny mark.

Percussion och rytmik har alltid varit en viktig beståndsdel, men här hörs de karibiska influenserna tydligare. Rodríguez-López, som är född i Puerto Rico, lyfter sitt arv närmare ytan. Det passar. Och det är inte bara musikaliskt, utan även i de historiskt och politiskt vinklade låtvideor som hittills släppts.

”Blacklight shine” bjuder på calypso, mild funk och sjuttiotalsvibbar, utan att låta retro. ”Qué dios te maldiga mí corazón" startar som ett enkelt kubanskt band innan den urartar i plattans kanske mesta kaos och gitarrer. ”Shore story” är i stället mer R&B, vilket funkar utmärkt med Bixler-Zavalas falsett. Det elektroniska och ambienta, både det luftiga och spöklika finns kvar. ”Vigil” antyder att de lyssnat på Peter Gabriel medan vackra ”Palm full of crux” har sjuttiotalistisk folkprog över sig. Det går också att ana lite Beatles här och där.

Tempot är överlag lugnare, låtarna är inte långa och labyrintiska och gitarrexcesserna är bortplockade. Resultatet är mer lättlyssnat, men inte på något sätt enkelt.

Att jämföra The Mars Volta med Manic Street Preachers är orimligt, men precis som walesarna gjorde ett fint medelålders album med ”Rewind the film” har The Mars Volta lyckats landa i något liknande. Om det är den poprevolution Omar och Cedric själva vill kalla det, eller att de helt enkelt blivit äldre spelar ingen roll. Det känns som pausen gjort dem gott.

The Mars Volta.
The Mars Volta.
Bella StenbergSkicka e-post
Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Ystadsallehanda och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.