Annons
Kultur

Thomas Bernhard läser man på egen risk

Thomas Bernhard var en säregen, österrikisk författare som konsekvent gick i sin helt egna riktning. Kristian Fredén slog följe med honom genom fyra kortare prosaverk som alldeles nyligen översatts till svenska och kände sig hemtamt vilse.
Bokrecension • Publicerad 5 juli 2021
Detta är en recension i Ystads Allehanda. En recension är en subjektiv bedömning av en företeelse eller ett verk.
Den österrikiske författaren Thomas Bernhard författaren dog 1989. Nu finns ytterligare fyra av hans verk i svensk översättning.
Den österrikiske författaren Thomas Bernhard författaren dog 1989. Nu finns ytterligare fyra av hans verk i svensk översättning.Foto: PRESSENS BILD
Romaner

Fyra kortromaner : Amras, Ungenach, Watten, Billigätarna

Författare: Thomas Bernhard

Förlag: Tranan

Översättning: Jan Erik Bornlid

För Bodil Malmsten, en vårt lands främsta introduktörer av den österrikiske författaren Thomas Bernhard (1931–1989), blev upplevelsen av hans böcker något mer än enbart läsupplevelser. De blev livsupplevelser. Hon myntade begreppet ”thomasbernhardismen” och istället för att rakt av rekommendera honom ville hon ha påklistrade varningsetiketter på hans verk: ”Thomas Bernhard läser man på egen risk och med livet som insats.” Jag tror att de flesta av oss som själva plöjt igenom hans verk förstår precis vad hon menade. Det är en kompromisslöshet till innehåll och utförande som äter sig in i det egna medvetandet och innan man vet ordet av kommer man på sig själv med att tänka på ”thomasbernhardianska”. Det är lite som att sitta fast i en av de där hiskeliga kaffekopparna på Liseberg och kastas fram och åter mellan kategoriska påståenden i ett ständigt å ena sidan och å andra sidan. Mer stabilt är då själva tematiken. Den skulle kunna sammanfattas med ett ord: ”ursprung”. Detta gäller både i det stora – Bernhards komplicerade hatkärleksförhållande till hemlandet Österrike – och i det lilla: kärnfamiljen och dess (hos Bernhard) ständiga sönderfall. Slående ofta befinner sig huvudkaraktärerna i situationer där de just har blivit föräldralösa och övermannas på posttraumatiskt vis av sina egna känslor och tankar. Vad som tar vid är ett febrigt, maniskt, repetitivt ordflöde.

Bilden av Bernhards författarskap förändras knappast när bokförlaget Tranan, genom storartad översättningsinsats av Jan Erik Bornlid, nu kompletterar tidigare svenska översättningar med fyra kortromaner: ”Amras” (1964), ”Ungenach” (1968), ”Watten” (1969) och ”Billigätarna” (1980). Snarare fördjupas den. Utgivningen är helt enkelt, med ett slitet uttryck, en kulturgärning. Man får genom samlingen ett utmärkt tillfälle att följa författaren i hans utveckling mot ”thomasbernhardismen”. Och redan i ”Amras” (liksom i debutboken ”Frost” året tidigare) finns egentligen allting redan på plats. Upprepningarna och brytningarna av motsatser är visserligen ännu inte dragna till sina extremer och meningarna löparna inte över flera sidor men brottet mot traditionellt berättande är likväl fullt genomfört. Här finns ingenting att hämta för den vanliga romanläsaren som önskar en framåtskridande berättelse där man får undra hur det ska gå. Nej, här råder narrativ stiltje. Dessutom är det tämligen nattsvart. Detta samtidigt som stilen och absurditeterna skapar en rent brutal komik.

”Här är vi framme vid den fullt utblommade thomasbernhardismen och verket består således av ett enda textsjok i vilket det knappt går att hitta en mening kort nog att citera”
Annons

Förutsättningarna i ”Amras” och ”Ungenach” påminner för övrigt om varandra. Huvudpersonen har nyligen förlorat sina föräldrar och kort därefter även sin bror. I det förra fallet är det efter föräldrarnas försök till kollektivt självmord, vilket barnen med nöd och näppe överlevde. I ”Ungenach” har huvudpersonen istället fått ärva en gigantisk egendom av sin far och står i förbindelse med en advokat gällande ett omedelbart avyttrande och bortskänkande. Han är ensam arvinge då hans bror nyligen mördats. I den tredje romanen, ”Watten”, är huvudpersonen – utöver sin motvilja mot det sydtyska kortspelet med detta namn – besatt av ett nyligen begånget självmord av en pappersarbetare. I den avslutande ”Billigätarna”, som är av betydligt senare datum, skriver huvudpersonen en avhandling i fysiognomik (hur psyket påverkas av kroppens form) och har som studieobjekt ”billighetsätare” som äter lunch på WÖK (Wiener Öffentlichen Küchenbetriebsgesellschaft). Här är vi framme vid den fullt utblommade thomasbernhardismen och verket består således av ett enda textsjok i vilket det knappt går att hitta en mening kort nog att citera.

Thomas Bernhard själv har beskrivit det som att om han fick syn på en berättelse i det han skrev ville han genast skjuta ner den. Därför står allt så frenetiskt stilla i hans texter, som i en ständigt närvarande frånvaro. Och alltsammans under ett oavbrutet mässande du lugnt får räkna med kommer att fortsätta i ditt huvud sedan du väl stängt boken. Det är, för att tala med själsfränden Samuel Beckett, ”för sent att ge upp”.

Kristian FredénSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons