Tv-recension: Här är årets bästa tv-serie

Att så här i september utnämna en tv-serie till årets bästa är givetvis vanskligt. Men jag tvivlar på att jag under resten av året kommer att få se en serie som är så gripande och mänsklig som spanska "Patria". Det är ett mörkt och ödesmättat drama om människor som av omständigheterna drivs in i fientlighet och hat, det är ett drama om hämnd, skuld och försoning, som drabbar även oss som ser det mycket hårt.

Serien bygger på en bok av Fernando Aramburu, som publicerades 2016 (i Sverige 2018). Den blev en bästsäljare och en sensation, inte minst i det Baskien där den utspelas, för att den tvingade läsarna att själva ta ställning till de våldsamheter som under decennier av ETA-terror drabbade området.

Storyn i serien: när ETA (kort för Euskadi ta Askatasuna) officiellt lägger ner vapnen bestämmer sig den åldrade kvinnan Bittori för att åter besöka den lilla ort där hon tidigare bodde tillsammans med make och barn. På den tiden var hon bästa väninna med Miren och hennes familj. Bittoris make som var företagare blev plötsligt utmålad som fiende till ETA och byn vände familjen ryggen. Maken lönnmördades och Mirens son, ETA-fanatiker, antogs vara skyldig. I solidaritet med sonen blev Miren hårdför ETA-propagandist medan Bittori och hennes barn drevs bort från orten.

När Bittori nu återvänder är hon inte välkommen, allra helst som hon vill veta vem det var som mördade hennes make – inte för att hämnas utan för att få veta innan hon själv dör. ”Måste hon komma hit och röra upp känslor igen, kan hon inte försvinna, har inte vi också lidit nog?", går snacket i byn.

”Patria” är en mycket välgjord, mycket stark och välspelad serie, av för mig okända spanska skådespelare med Ane Gabarain (Miren) och Elena Irureta (Bittori) som självlysande medelpunkter. Jag lider med Bittori som drabbats av ett omotiverat hat, men jag kan till viss del förstå de vänner som vänder henne ryggen av rädsla för att bli stämplade som fiender till ETA. Berättelsen tvingar åskådaren att konfrontera sig själv – hur skulle jag ha gjort?

Avsnitten hoppar fram och tillbaka i tiden och ger oss efter hand allt bättre bilder av såväl människor som händelser. Stundtals är det nervpirrande på ett sätt som mycket få renodlade thrillers lyckas med.