unlock

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

  1. Avdelningararrow-down
  2. Orterarrow-down
  3. E-tidning
  4. Söksearch
  1. Tjänsterarrow-down
  2. Annonseraarrow-down
  3. Tipsa oss!
  4. Kundcenter

Ulf Lindströms deckare med tuggmotstånd ger lön för mödan

Ulf Lindströms böcker bjuder tuggmotstånd, tycker Mats Palmquist, som får lön för läsmödan i spänning och i ett gripande människoöde.
Ulf Lindström, författare från Borås, gör det inte lätt för sig.
Ulf Lindström, författare från Borås, gör det inte lätt för sig.
Foto: Niclas Sennerteg

SPÄNNING

Det nionde livet

Författare: Ulf Lindström
Förlag: Southside stories

Efter trilogin om Andreas Falck (”En god man”, ”Jobs bok” och ”Rädda barn”) flyttar nu Ulf Lindström sin fiktiva värld från Borås till Varberg. Med ”Det nionde livet” inleder han en tänkt serie under det samlande namnet Varbergskriminalen.

Jag har lite svårt att förstå mig på Lindströms författarskap, han gör det sannerligen inte lätt för oss läsare. Här blandas dialoger med inre monologer om vartannat, tankebanor flyter omkring och bildar öar i huvudpersonen Marie Benedettis på flera sätt sjuka värld, där hon i tankarna går in i och ut ur olika djurs kroppar. Dessutom, om man kan sitt Varberg, är det inte helt enkelt att hålla sig orienterad i geografin.

Men varför ska man göra det enkelt för sig? Det finns så många lättuggade deckare att Lindströms tuggmotstånd kan kännas uppiggande. Man får som läsare jobba lite, vilket många gånger känns helt rätt. I synnerhet om man får lön för mödan.

Marie Benedetti ja, hon är kriminalkommissarie, eller snarare före detta. På grund av sjukdom, hon har drabbats av ALS, tvingas hon lämna sin operativa tjänst och är hänvisad att var dokumentalist på Varbergspolisen. Ett par steg ner i hierarkin, som hon har svårt att förhålla sig till, för hon är ju bäst. Visserligen sviker kroppen henne, men huvudet är det inget fel på. Oftast i alla fall.

quote
Det tar lite tid att ta sig in i Ulf Lindströms skrivande, att förstå hur han tänker.

I en container i ett av Varbergs mer välbärgade områden hittas en romsk pojkes döda kropp. Från att ha misstänkt hans närmast omgivande krets vidgas utredningen och kommer in på de mörka delar av samhället som inte drar sig för att ta till våld för att nå sina syften. Flera kommer att dö och någon på polisen läcker till pressen. Benedetti? Det verkar så. Eller så är det någon som inte vill henne väl.

Jo, man får lön för mödan. Det tar lite tid att ta sig in i Ulf Lindströms skrivande, att förstå hur han tänker. Eller, det gör jag inte. Det gör nog ingen. Men spänningen är lönen. Denna så innerligt viktiga – varför ska man läsa kriminallitteratur som inte är spännande? – kommer smygande, och jag finner mig vara uppslukad. Det är gott.

Berättelsen om Marie Benedetti är på många sätt gripande. Det är en hjärtslitande saga, där hennes sjukdom är centrum, beskriven med naken rädsla bakom fasaden. Hennes kamp mot övermakten, mot sjukdomen, för ett värdigt slut. För livets goda minnen.

Till sist den alltför vanliga frågan gällande dagens spänningslitteratur: Varför så många sidor? Nog hade det kunnat sägas kortare.