”Under ytan” visar en ny sida av Kjell Erikssons deckarförfattarskap

Berättarjaget, som ligger väldigt nära författaren själv, har bosatt sig på Österlen i en gammal trädgårdsmästarbostad vid ett av Skånes många slott. Där odlar han sin trädgård. Det är han bra på. Att leva är han kanske sämre på, och han plågas av åldrandet, ensamheten och skrivkrampen –främst de två sistnämnda. För att göra något åt situationen söker han nya bekantskaper bland gubbarna runt det närbelägna träsket, en EKO-park fylld med kaveldun, fåglar och andra djur.

Träsket och det som pågår under dess spelblanka yta utgör berättelsens geografiska centrum, samtidigt som det också blir en bild för livet och skrivandet – och dess sönderfall. Under ytan pågår nedbrytningen, men där döljs också något okänt som då och då kommer upp till ytan i form av högljudda plask, en blodig skjorta och okända kroppsdelar. De senare får polisen att flockas med dykare och hundar. Även den från Erikssons tidigare böcker välkände polisen Sammy Nilsson kommer på besök, men han spelar denna gång en underordnad roll.

Från första parkett och med en öl i handen betraktar författaren och hans nyfunna vänner, Biodlaren och Kinesen, skådespelet. Samtal om politik, arbetarhistoria, gamla minnen och relationer varvas med nedslag i en krassare, brasiliansk verklighet där andra odlingsförhållanden råder, där alla tillhör släkten och där ett människoliv kanske bara är värt fyrtio kronor. Ljuspunkten i författarens tillvaro är sonen han välsignats med på ålderns höst, sonen som representerar ljus, oskuldsfullhet och framtidshopp i en i övrigt ganska mörk tillvaro.

Det här är en roman som delvis handlar om sin egen tillblivelse, men den utgör också ett sökande efter mening i tillvaron, efter en berättelse som kan skapa trygghet, ett sätt att leva.

Som deckarläsare kan jag önska att vissa trådar knutits ihop bättre. Som romanläsare fascineras jag av de tänkvärda historierna om livet, åldrandet och ensamheten.