Underbar och smärtsam läsning
I går
Författare: Agota Kristof
Översättning: Marianne Tufvesson
Förlag: Wahlström & Widstrand
Det är både underbart och smärtsamt att läsa Agota Kristof. Underbart för att hennes prosa är så avskalad och ärlig. Smärtsamt för att hela hennes författarskap skruvar sig kring några existentiellt ofrånkomliga urscener: barndomen, flykten från hemlandet och språket (det ungerska), utanförskapet, erövringen av det nya språket (franskan), överlevandet, skrivandet och kärleken.
Språket är liksom uthugget ur hennes genomlevda erfarenheter, där varje detalj alltid har med hennes egen existens att göra. På samma sätt som i ”Den stora skrivboken-trilogin” och självbiografin ”Analfabeten” måste berättaren i romanen ”I går” – i original 1995 – skriva ned allting för att det inte ska hamna i glömskans eller i lögnens skuggvärldar.
”På knappt hundra boksidor lyckas hon skapa en tidlös och angelägen roman.”
Men huvudpersonen Sandor är själv en lögnare. Han heter egentligen Tobias men har tvingat sig att skapa en egen bild av världen eftersom han vill dölja den verkliga: där han växte upp i svält och misär och där hans mamma var byns hora. Skolläraren visar sig vara hans far och den älskade bänkkamraten Line hans halvsyster. När han upptäcker skolläraren ligga ovanpå mamman hugger han kniven i dem och flyr in i grannlandet.
Allt här sker i Sandors upplevelser av nuet. Inne i Kristofs kristallklara språkliga skärpa rör sig fiktionen, drömmen och verkligheten i ständigt nya mönster. På knappt hundra boksidor lyckas hon skapa en tidlös och angelägen roman. Föredömligt!
