Annons
Kultur

Underbara kvinnor om natten

Bokrecension • Publicerad 17 augusti 2021
Detta är en recension i Ystads Allehanda. En recension är en subjektiv bedömning av en företeelse eller ett verk.
Mia Kankimäki forskar kring det hon kallar nattkvinnor, en månghövdad skara historiska kvinnor inom olika konstnärliga värv.
Mia Kankimäki forskar kring det hon kallar nattkvinnor, en månghövdad skara historiska kvinnor inom olika konstnärliga värv.Foto: Elsa Kallonen
Sakprosa

Kvinnor jag tänker på om natten

Författare: Mia Kankimäki

Översättning: Camilla Frostell

Förlag: Wahlström & Widstrand

Först tegs kvinnors historia ihjäl, och när den började uppmärksammas föll den under en sorts alltid ideologisk, alltid kamplysten duktighetsmantel som kan få den mest intresserade att rygga tillbaka inför ”systerskapspeppen”. När Mia Kankimäki ger sig ut på vindlande kvinnohistoriska äventyr är det motsatsen till allt frejdigt duktigt i genren. Lakoniskt, självironiskt, nyfiket tar hon sig an sitt uppdrag.

Ett uppdrag hon hittat på själv eftersom ingen frågar efter en medelålders, ogift, barnlös kvinnas perspektiv på tillvaron. Det finns en särskild sorts osynlighet som drabbar kvinnor när vi åldras, när vi inte längre är knullbara eller fertila, den är mer osynlig än andra osynligheter för den ger inte ens woke-poäng att påtala.

Annons

Mia Kankimäki börjar forska kring kvinnor, först förstår jag det som resande kvinnor men begreppet är vidare än så. Hon kallar dem sina nattkvinnor, den månghövdade skara historiska kvinnor inom olika konstnärliga värv vars liv Mia Kankimäki utforskar bredvid sitt eget. Man skulle kunna säga att det handlar om kvinnor som upptäcker, reser i det yttre eller inre eller både och, som kryssar mellan samhällets konventioner och sin egen anständighet, de seglar på sin konstnärliga begåvning eller driftighet för att uppleva, upptäcka, uppfinna.

Den sak som slår mig när jag läser om de strikta normer dåtidens kvinnor hade att rätta sig efter för att alls få plats i samhället, är att lika strikta om än annorlunda normer fortfarande existerar – vi får bara inte låtsas om dem längre. Girl boss och så vidare.

”Jag vet inte vad det här är för genre. ”Kvinnor jag tänker på om natten” är reseskildring, självrannsakan, betraktelser över kvinnolivet, häpnadsväckande skrönor och historia.”

Hon reser till Tanzania för att lajva Karen Blixen, fantiserar om att resa jorden runt som Nellie Bly, med bara en handväska, stryker längs väggarna i Uffizierna på jakt efter renässanskvinnor, stalkar Yayoi Kusama kring mentalsjukhuset i Tokyo där Kusama bor sedan 1977. Jag vet inte vad det här är för genre. ”Kvinnor jag tänker på om natten” är reseskildring, självrannsakan, betraktelser över kvinnolivet, häpnadsväckande skrönor och historia. Det är en antites till Elizabeth Gilbert i ”Eat pray love”.

Med jämna mellanrum sammanställer Mia Kankimäki listor med ”nattkvinnornas råd”, en sorts ironisk blinkning till de glättiga kvinnomagasinens ”drick mycket vatten, yoga och var en power woman”-klichéer. Det tokroliga inslaget irriterar mig av någon anledning, och när jag spårar det inser jag att det är för att jag läst sådana tips sedan ung ålder och verkligen önskat att livet skulle vara så enkelt.

Tack gode gud för att Mia Kankimäki hann resa så mycket innan pandemin. När jag skriver det här rasar ett monsunregn, det tredje för dagen, utanför fönstret och ytterligare en klimatkonferens har meddelat att vi inte kan fortsätta värma upp jorden på detta viset. Sverige kommer att exportera konceptet flygskam inom kort, tro mig. Vi kommer att sluta resa. Men jag har en idé! Låt Mia Kankimäki resa, och berätta om det för oss. Om jag aldrig mer får flyga väljer jag mer än gärna hennes blick att få upptäcka världen genom.

Rebecka ÅhlundSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons