”Vägen hem” är en klassisk Sven Nordqvist-bok

Även om del av hans berättelser blivit älskade ljudböcker, pjäser och tv-kalendrar är det uppenbart att han först och främst är bildskapare. Hans främsta styrka och kännemärke är livfulla figurer placerade i fint färglagda landskap som ibland visar sig fulla av märkliga detaljer och varelser, så kallade mucklor.

I en intervju för några år sedan berättade han att han helst vill lägga åtminstone en vecka på varje bild. Eftersom han numera ritar digitalt kan han göra dem hur detaljerade som helst.

Många roliga detaljer finns det också i den nya boken, vars handling är påfallande endemisk. En icke namngiven pojke vaknar på en främmande plats. Likt en Dorothy i Oz omges han av pysslingar och börjar leta sig hemåt genom att följa en gul väg. Handlingen är i rätt hög grad en förevändning för att visa upp brokiga tablåer. Min favorit är jätten som bygger katedraler av lego som han i sin tur huggit ut ur berget. Någon pedagogisk baktanke (som i ”Agaton Öman och alfabetet” 1983) eller lärdom från resan (som i ”Hattjakten” 1987) finns inte. På det sättet liknar den ”Var är min syster?” (2007) och ”Hundpromenaden” (2018), fast med mer text.

Förlaget framhåller att Nordqvist denna gång använder serierutor och kallar detta ett ”nytt formspråk”. Sant är att det finns smårutor på en del av uppslagen och även några pratbubblor. Dessa ger lite information om vad som händer mellan sidorna och gör troligen att textblocken kunnat hållas lite kortare. Serierutorna är absolut inte dåliga. Självklart får Nordqvist rita sådana om han vill. Men det är lätt att tänka sig boken utan dem och att den även då skulle varit ungefär lika bra.

Detta är en praktfull bok med härliga bilder som kommer att älskas av många barn och vuxna. Den är en utmärkt julklapp. Likväl kommer den ganska snart att ses som ett av de blekare numren i Sven Nordqvists produktion. Vilket för den delen är mer än vad de flesta kan hoppas åstadkomma.