Veckans skivrecensioner – Green Day slarvar
Green Day – Saviors (Reprise/Warner)
I år är det 30 år sedan Green Days stora genombrott med ”Dookie” och 20 år sedan deras karriär lyftes till ännu större arenor med punkrockoperan ”American idiot”, höjdpunkten i Kalifornienbandets karriär. Här jobbar de återigen med Rob Cavallo som producerat båda deras milstolpar.
“Saviors” bjuder inte på några överraskningar. Lättsmält och rätt käckt utan att hänfalla till sockerpopspunk. Däremot hamnar det i Green Days tidigare egna eror men också Pink och klassisk rock. Allt känns så välbekant att det kan välvilligt kallas för tidlöst, men lika gärna generiskt och identitetslöst. I texterna finns nutidsmarkörer som Tiktok-kritik samt en känsla av frustration och uppgivenhet – vilket också känns igen – men som hellre premierar det lättuggade än gräver på djupet.
När Green Day spelade “American idiot” på nyårsafton ändrade Billie Joe Armstrong orden ”I'm not a part of a redneck agenda” till ”I'm not a part of the MAGA agenda” i ett ställningstagande mot ex-president Trump och hans slogan ”Make America great again”.
Trion framstår mer och mer som att de vill säga något relevant men inte orkar vara obekväma fullt ut. Som är slarviga snarare än skarpa, än mer så i text än musik.
Bästa spår: ”Dilemma”
Här saknas innehåll
Sleater-Kinney – Little rope (Loma Vista)
Sleater-Kinney bildades 1994, som en del av riot grrrl-rörelsen, lika mycket slamrig indie som punk och med feministisk och vänsterpolitisk inriktning.
Kvar i det alternativa finns de i det skavande samspelta gitarristerna och vokalisterna Carrie Brownstein och Corin Tucker. Soundet på amerikanskornas elfte album drar åt postpunk och koncentrerad new wave. Tydliga stråk av sorg, smärta och ifrågasättande bottnar i att Brownsteins mamma och styvpappa avled i en bilolycka med ungefär hälften av låtarna kvar att skriva.
Känslorna leder till ilska, kanaliserad genom larmande gitarrer, som även handlar om tillståndet i världen utanför. I ”Needlessly wild” sammanfattar Brownstein vad punk kan vara idag: I’m aggressively fun/Death of the party/A lecture for one”.
Bästa spår: “Say it like you mean it”, “Hell”, ”Untidy creature”.
Här saknas innehåll
Gruff Rhys – Sadness sets me free (Rough Trade/Playground)
Gruff Rhys har en inte bara en stillsamt upprorisk ådra, utan också en avslappnad inställning till genrer och konventioner. Sålunda inleder walesaren med country smyckad med pedal steel.
På plattan, som sägs vara hans 25:e inkluderat släpp med Super Furry Animals, andra band och samarbeten från olika delar av världen, får Rhys egensinniga och lekfulla pop blomma ut i tropicalia , psykedelia, jazzighet. Rösten ligger i förgrunden, i en värmande omgivning med akustiska instrument, stråkar och blås. Grunden består av upptäckarglädje, ett tillsammansfokus och att se världen från den utsattas sida. I den milda ”Cover up the cover up” är lösningen förrädiskt enkel: ”Reinvent the government / Let’s do it on Monday”.
En skiva för den som behöver få melankolin mer euforisk.
Bästa spår: ”Sadness sets me free”, ”Bad friend”, “Celestial candyfloss”, ”I’ll keep singing”.
Släpps: 26 januari.
