”Vid havet” är Nobelpristagarens bästa roman hittills

”Vid havet” är den sista boken Abdulrazak Gurnah skrev innan han tilldelades 2021 års Nobelpris i litteratur. Den spinner vidare på de teman som Akademien formulerade i sin lite yxiga motivering: ”kolonialismens verkningar och flyktingens öde i klyftan mellan kulturer och kontinenter”. Akademien lyfter också fram ett centralt underliggande motiv i Gurnahs böcker, en av varm humor präglad medkänsla med de människor han skildrar.

I tidigare böcker har Gurnah ägnat sig både åt den östafrikanska miljön under kolonialismens senare år och avkoloniseringens ofta tumultuariska samhällsomvandlingar, och den brittiska samtida samhällsmiljö dit så många av hans litterära gestalter i likhet med honom själv kommit som flyktingar för att där tvingas uppleva anpassningens krävande och ibland plågsamma erfarenheter.

Det hav som främst åsyftas i bokens titel är Atlanten, av vilken en avlägsen flik kan skymtas från fönstret till den torftiga lägenhet som de brittiska myndigheterna upplåtit åt den sextiofemårige östafrikanske flyktingen Rajab Shabaan. Det är 1990-tal, så de stora flyktingvågorna som senare tvingat fram en omfattande flyktingadministration i Europas länder har alltså inte inträffat. Det är fortfarande en smula exotiskt med en ensam man som hos tullpolisen uppger att han inte förstår engelska. De enda ord han behärskar är ”flykting” och ”asyl”, vilka också är de enda som hindrar att han omedelbart sätts på vändande flyg.

Men Rajab Shabaan har inga problem med engelska språket, okunskapen var en list som han råtts använda sig av. Vad som följer är en retrospektiv upprullning av Shabaans levnadsöde. Myndighetsrepresentanten Rachel som tar sig an honom hittar en tolk, en man kunnig i Shabaans språk vid universitetet i London. När Shabaan och den tilltänkte tolken träffas finner de att deras öden i hemlandet varit tätt sammanflätade. Och att Shabaan mot tolken Latifs familj begått en oförlåtlig förbrytelse.

Så öppnar de sig ändå för varandra. I varv på varv blottläggs deras livsberättelser, i varv på varv förs de närmare en försoning och insikt om hur samhällsvillkor som brutits upp och förändrats också brutit upp deras liv och sänt ut dem på skiftande vägar till ett England som ofta med repressiv välvilja understryker deras främlingskap.

Rajab Shabaan var en gång en välbeställd möbelhandlare som i en lånehärva berövade Latifs familj deras hus. Nu är han utfattig och har suttit elva år i politiskt fängelse. I Gurnahs litterära universum har det förlorade huset en viktig funktion, det förmedlar bilden och känslan av den existentiella hemlöshet som människan är underkastad. Shabaan har till och med stulit sitt namn av Latifs far, också det en kränkning av oförlåtligt slag.

Latif, som är mycket yngre än Shabaan, har kommit till England via en studievistelse i Östtyskland. I en strävan att sprida det kommunistiska broderskapet till de afrikanska kamraterna upplät Östtyskland utbildningsplatser till unga män. Latif skulle bli tandläkare, men hoppade av, lätt på den tiden, innan muren fanns.

Jag har läst alla de böcker av Gurnah som givits ut på svenska. I mina ögon är ”Vid havet” den bästa av dem, och understryker vilken värdig Nobelpristagare Gurnah var.