Von Zweigbergk är som bäst i konkreta anekdoter
Mitt liv som dront
Författare: Helena von Zweigbergk
Förlag: Norstedts
I ”Mitt liv som dront” summerar Helena von Zweigbergk sitt liv hittills. Det är ett slags bokslut med sig själv, 61 år gammal och nyligen separerad, där hon försöker reda ut varför hon blivit som hon blivit. Ja, varför hon blivit den där ”dronten”.
”Mitt liv som dront” tar avstamp i nuet och är en självbiografi utan kronologi, snarare intuitivt berättade minnen: om kvinnolivet, om romanskrivandet, relationer med barn och vänner och män, saknaden efter en närvarande pappa, om åldrandet och att försöka stänga en fullproppad resväska och förstå att man ser ut som en galen tant snarare än en rolig tjej. I retrospektiv är ju också livet ett enda mischmasch av plötsliga minnen som pockar på uppmärksamhet, så jag förlåter Helena von Zweigbergk för den krokiga läsvägen även om jag ibland hade önskat en tydligare riktning i texten för mig som inte alltid nickar av igenkänning i drontens olika våndor. För det gör jag inte. Visst känner jag igen mig i några saker, men verkligen inte allt.
”Helena von Zweigbergk är som bäst när hon är konkret i sina anekdoter och jag älskar också formuleringen att samtiden är ”en sorts dagisfest där alla är prinsessor”, för nä, man är faktiskt inte ”Kom ihåg - du är fantastisk!” alla dagar.”
Men Helena von Zweigbergks berättelse är säkert igenkänning för många kvinnor: att vara fånge i den mentala kvinnokorsetten, att alltid behöva vara den som ler för att det annars blir dålig stämning. Kraven man ställer på sig själv. Det är roligt, dråpligt, ledsamt och aldrig tråkigt. Men ibland blir det ändå en generell liknelse eller gott råd för mycket. Helena von Zweigbergk är som bäst när hon är konkret i sina anekdoter och jag älskar också formuleringen att samtiden är ”en sorts dagisfest där alla är prinsessor”, för nä, man är faktiskt inte ”Kom ihåg - du är fantastisk!” alla dagar. Ibland är man faktiskt bara en liten fågel utan funktionsdugliga vingar.