Annons

Anderssonskans kalassocialism

Finansminister Magdalena Andersson vill driva upp skatterna och öka den statliga politikens makt över människor. Socialismen gör comeback på allvar.
Ledare • Publicerad 21 december 2020
Detta är en ledarartikel som uttrycker Ystads Allehandas politiska linje. Ystads Allehanda verkar på ledarplats för humanistiska värderingar och fri ekonomi. Tidningens politiska etikett är liberal.
Vill tillbaka.
Vill tillbaka.Foto: Amir Nabizadeh/TT

Finansminister Magdalena Andersson tar till med den sedvanliga retoriksläggan från vänstern när hon intervjuas i DN 20/12: ”Jag tror att det här är slutet för den nyliberala eran som grundades under Thatcher och Reagan.”

Finansministern vill se en mängd ökade skatter. Till TT säger Andersson: ”Jobb åt alla men så behövs det också en ökad progressivitet i skattesystemet och de som har stora kapitalinkomster behöver bidra mer.” Åter mot högre marginalskatter på arbetsinkomster, skatter på sparande och investeringar således.

Annons

I intervjun med TT talar Andersson om ”lågt hängande frukter” när det gäller beskattning av företagare. Hon talar om att inkomsterna måste öka, de inkomster som avses är statens.

Att tala om lågt hängande frukter ger en tydlig indikation på perspektivet. Företagande är fruktodling och om frukterna växer sig fina på bekväm plockhöjd så tillhör de staten. Det skickar onekligen obehagliga signaler till landets varande och blivande företagare. Och det oroar djupt inför Sverige framtid.

Sverige hade 2019 ett skattetryck på 43,1 procent. (Skatteintäkter/bnp, Ekonomifakta) Om frågan går till någon som betecknar sig som nyliberal, eller kanske snarare klassisk liberal eller libertarian, lär vederbörande inte skriva under på att detta skattetryck är ett uttryck för den ideologi man sympatiserar med. Snarare är det skattetrycket ett uttryck för den socialdemokratiska dominansen av svensk politik under flera decennier. 1950 låg skattetrycket på 18,1 procent. 1976, när en borgerlig regering tog över, hade det stigit till 42,6 procent. 1990 toppade skattetrycket på 49,8 procent. (Ekonomifakta)

Nuvarande skattetryck ligger alltså någonstans i trakten av när Socialdemokraterna hade avslutat sin stora glansperiod. Nu ska det också påpekas att sedan 1990-talskrisen har Sverige arbetat ner statsskulden. Men de sentida finanspolitiska ramverken är ju något som socialdemokraterna brukar ta äran av, samtidigt som Magdalena Andersson brukade skälla på Anders Borg för att han inte höll sig till reglerna.

Nu har S-regeringen för länge sedan tröttnat även på dem. Magdalena Andersson talar om balansmål och om höjda skatter. Det är tydligt att det är staten som ska ta taktpinnen, region- och lokalpolitiker ska avlövas ansvar och privata företag ska helst inte alls ha med tjänster i offentlig sektor att göra.

Andersson är tydlig med att ansvaret för brister i coronahanteringen i äldreomsorgen inte faller på regeringen, utan att det är de lokala och regionala politikerna som har brustit: ”Det kommissionen säger är att de lokala politikerna inte har skött det här på ett adekvat sätt, utan det ska styras mer från regering och riksdag.”

Det är en rätt skamlös tolkning och ansvarsförskjutning. Bakom den ligger förstås att regioner och kommuner ofta är styrda av andra än socialdemokrater.

Det finansministerns ord gällande nyliberalism vittnar om är en önskad kraftig vänstersväng. Näringslivet refereras främst till som något att plocka frukter av. Staten och regeringen – det vill säga politiker som Magdalena Andersson – ska styra verksamheter hårt, besluten ska längre bort från människorna det berör. Människor som arbetar och investerar i företag ska beskattas hårdare både på inkomster och kapital. Problemen ska lösas med att lova stora tillskott till den offentliga sektorn, som helst ska ha monopol på utförandet.

Allt ska ge världens bästa äldreomsorg, lägst arbetslöshet och minskade klyftor. Det låter som ett kalas. Ett socialistiskt kalas. Ni vet vem som betalar.

Petter BirgerssonSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons