Petter Birgersson: Antisemitismen är inte någon annanstans

De kritiska ögonen har i huvudsak riktats mot Israel, även hos borgerliga utrikesministrar som Carl Bildt. Fatah, som styr på Västbanken, har kommit att betraktas som ett systerparti till Socialdemokraterna.

Andra har närmat sig Israel mer. Den socialdemokratiske statsministern Göran Persson skilde – och skiljer – med sin Israelvänliga inställning ut sig från många partivänner.

2023 när Hamas och Israel är i fullt krig har Sverige, liksom Tyskland och andra europeiska länder, en stor mängd invandrare med rötter i Mellanöstern. Svenska och tyska judar är en liten minoritet i sammanhanget. Det här kriget finns inte enbart att betrakta på distans. Konflikten finns här.

I Tyskland är känsligheten för den antisemitiska dimensionen och hot mot den judiska befolkningen av förklarliga skäl stor. Det gör situationen explosiv i tyska storstäder i dag. Spiegel International skriver i en ingress om judar som blir bespottade, får hakkors inristade vid dörrklockorna och som frågar sig om det är dags att lämna Tyskland: ”Jews in Berlin are being spit on and swastikas are being scratched into their doorbells. Rabbis are covering up their kippa. Some in Berlin are beginning to wonder: Is it time to leave Germany?”

Det politiska Tyskland har vaknat. Den socialdemokratiske förbundskanslern Olaf Scholz förklarade nyligen i en intervju: ”Den som attackerar judar i Tyskland attackerar oss alla.” (DW 5/11) Men precis som i Sverige är den politiska splittringen stor, där ytterkanterna i politiken återigen möter varandra i inställningen till att det mesta onda utgår från jordens enda judiska stat.

För delar av vänstern ses Israel blott som en ockupationsmakt och rentav terrorstat. Hamas anser sig vänstern inte behöva förhålla sig till, den på Gaza styrande terroristgruppen sägs vara högerextrem eller nyliberal. Som Göran Greider skriver i en kolumn i Aftonbladet (23/10): ”Ur segregationen i västvärlden (= till stor del effekter av nyliberalism) kläcks jihadister när söndertrasade existenser kliver fram ur skuggsamhällena med ett maskingevär eller en lastbil.”

När det manas till protester vid svenska universitet och anordnas så kallade ”walk outs” sker det i solidaritet med palestiniernas sak. Aron Verständig, ordförande i Judiska centralrådet säger till Expressen (31/10): ”Den här typen av aktionen riskerar till väldigt stor del att exponera judiska studenter och lärare. Om plötsligt hela klassrummet ställer sig upp och går ut så kan det skapa en hotfull situation för den som väljer att sitta kvar.”

När det protesteras på svenska gator är det palestinier som tillsammans med vänsterföreträdare kräver bojkott av Israel och det skanderas ”From the river to the sea, Palestine will be free”, Ett Palestina från Jordanfloden till Medelhavet, inget Israel (SVT 5/11) (SvD 5/11).

I Göteborg anordnar Vänsterpartiet i Angered och dess ordförande Kristofer Lundberg en propalestinsk demonstration och Lundberg diktar: ”Griper vårt svärd för att hämnas kallt. Våra liv kan de inte skända, för martyrer kan inte dö” (GP 7/11).

I Malmö i helgen demonstrerades det med ett plakat med bild på Adolf Hitler och texten: ”Same evil Different face”, med undermeningen att Israel – bildat för folkspillrorna ur Förintelsen – är som Hitlers nazister. Utanför Synagogan i Malmö brändes den israeliska flaggan – men det orsakade inga judiska motkravaller. En familj med släkt i Israel fann en bombattrapp och ett ritat hakkors utanför dörren (Sydsvenskan 4/11).

Detta är hot riktade mot judar i Sverige som begränsar judars frihet här. Det är praktiserad antisemitism. Mot det räcker inte ord om Förintelsen, inlägg om Sverigedemokraternas nazistiska rötter och krav på läroplaner i skolan. Det räcker inte att yttra att kritik mot Israel inte är antisemitism. Och det duger definitivt inte att säga islamistisk terror är den nyliberala västvärldens och Israels skapelse. Då är man faktiskt en del av problemet.