Att vilja leda eller inte vilja leda
Det är nog inte enbart utomstående som inbillar sig att Magdalena Andersson upplever en viss lättnad av att få leda en enpartiregering. Miljöpartiet är inte en lätt samarbetspartner och har haft ansvar för frågor som varit besvärande för regeringen, som kärnavfallshanteringen, Preem-raffinaderiet i Lysekil och cementtillverkningen på Gotland (SvD, Expressen, SR). Socialdemokraterna har också en ständig intern kamp mellan industrientusiaster och ifrågasättare av tillväxt, men med Miljöpartiet i regeringen tappar realisterna inflytande till förmån för utopisterna.
Starten för Anderssons regering har dock varit besvärlig med den sedvanliga granskningen av ministrars privata affärer, där Annika Strandhälls privatekonomiska problem och den inledda förundersökningen om sexuella trakasserier mot Tomas Eneroth väckt mest uppmärksamhet (DN, SVT).
Den typen av medierapportering brukar drabba nya regeringar och ibland leder det till snabba avgångar för obetydliga förseelser som obetalda tv-licenser. Varje enskilt fall får bedömas för sig, men generellt gäller att ungdomsförsyndelser och nutida privata angelägenheter och bekymmer får allt för stor betydelse i förhållande till den viktiga frågan om kompetens och bevisad erfarenhet i tidigare liknande befattningar. Här finns en del att fundera över i den socialdemokratiska regeringen. Det gäller exempelvis Anders Ygemans roll i Transportstyrelseskandalen och hans tveksamma insatser som ansvarig för energifrågorna. Nu går Ygeman vidare som migrations- och integrationsminister, vilket är ytterligare en tämligen central fråga i Sverige.
Morgan Johansson har ofta högt tonläge i sociala medier – vilket han i och för sig delar med många politiska antagonister. Men den rutinerade ministerns långsiktiga facit är inte överväldigande, det präglas snarare mycket av retroaktivitet både i lagstiftning och retorik.
En annan rutinerad räv, Mikael Damberg, har förekommit många gånger som partiledarkandidat men har av partimajoriteten ansetts vara för höger. Damberg får nu ärva finansministerposten. Hans omedelbara uppgift där blir att hantera den budget som gick genom riksdagen och som fick Miljöpartiet att hoppa av. Det skedde bland annat på grund av en bränsleskattesänkning på 50 öre. Dock är det osäkert om den blir av – eftersom den rent tekniskt ligger som ett tillkännagivande till regeringen. Om sänkningen prövas enskilt av riksdagen kan den få en majoritet emot sig, det då Liberalerna inte stöder den (DN).
Miljöpartiet hade även anledning att lämna regeringsarbetet för att kunna föra en självständig valkampanj. En del av kritiken inifrån har handlat om att regeringsarbetet innebär kompromisser och att MP-ministrar får lägga band på sig och ta ansvar för sådant som de inte vill förknippas med. Det är möjligen en ur partisynvinkel riktig analys, men risken är att MP tappar annars självklara stödröster från socialdemokratiska sympatisörer.
Det kan vara så att Socialdemokraterna och Magdalena Andersson får den största fördelen i valrörelsen, då de kan göra mer trovärdigt att en socialdemokratisk enpartiregering innebär en nystart som inte ska förknippas allt för intimt med föregående regeringar. Ett visst avståndstagande till Stefan Löfven kan vara att vänta. Liksom en löftesvåg där Göran Perssons förhållningssätt till offentliga finanser en gång för alla rensas ut. Avståndet till 1990-talskrisen är nu så stort att både nationalekonomer och politiker inbillar sig att det bara är köra på med upplåning och penningstimulanser. Vad kan gå fel?
Till sist är det ändå så att Magdalena Andersson verkligen vill styra Sverige, Socialdemokraterna vill styra Sverige. Det trots förlorad budget. Uppenbarligen anses värdet av regeringsmakten vara högt, även inför ett stundande val.
I Ystad verkar dock inte S vilja styra trots upprepade budgetsegrar i fullmäktige. Cecilia Magnusson-Svärd, oppositionsråd (S) skriver i en insändare i YA: ”Det kan nämligen enbart bli maktskifte om de som har makten kliver av och lämnar över makten.”
De socialdemokratiska kollegorna i Skurup verkar ha en annorlunda uppfattning, då de leder ett försök att ta över styret i den kommunen. Och i kommunallagen (6 kap 21 §) heter det: ”Om den politiska majoriteten i fullmäktige har förändrats på ett sådant sätt att det parti som nämndens ordförande företräder inte längre ingår i den politiska majoriteten, får fullmäktige välja ett nytt presidium.”
Det förefaller stämma in på Ystads kommunfullmäktige. Nog borde majoriteten pröva det om den verkligen vill styra Ystad.
