Annons

Barnrån är ingen statistikkamp

Brottsutsatthet bland unga måste tas på allvar. Att det är något som begränsar många barn och ungdomars liv är uppenbart.
Ledare • Publicerad 22 december 2020
Detta är en ledarartikel som uttrycker Ystads Allehandas politiska linje. Ystads Allehanda verkar på ledarplats för humanistiska värderingar och fri ekonomi. Tidningens politiska etikett är liberal.
A boy is silhouetted against Christmas lights reflected off a pond as he runs through a park, Wednesday, Dec. 16, 2020, in Lenexa, Kan. (AP Photo/Charlie Riedel)
A boy is silhouetted against Christmas lights reflected off a pond as he runs through a park, Wednesday, Dec. 16, 2020, in Lenexa, Kan. (AP Photo/Charlie Riedel)Foto: Charlie Riedel

Christoffer Carlsson, kriminolog vid Stockholms universitet och känd från SVT:s Veckans brott, menar i en debattartikel i Expressen att det inte finns någon våg av ungdomsrån och förnedringsrån. Han hänvisar till den statistik i form av enkäter och brottsanmälningar som finns. Skolundersökningen om Brott, Sub, är en sådan. Där tillfrågas elever i årskurs nio om de har utsatts för eller deltagit i olika former av brottslighet. Nationella trygghetsundersökningen, NTU, är en annan enkät av samma slag.

I båda fallen menar Carlsson att den noterade ökningen är liten, bara någon enstaka procentenhet. 2019 angav 4,1 procent av killar i årskurs nio att de utsatts för rån det senaste året, mot 3,1 procent 2018. Carlsson kallar det en blygsam ökning.

Annons

I NTU besvaras frågan av unga män i åldern 16-24 år. I den gruppen var det 5,5 procent som angav att de utsatts för rån under 2019. Året innan var det 4,1 procent. ”Ökningen är bara 1,4 procentenheter” skriver Carlsson.

Låt oss hoppa över en fördjupning i det bedrägliga med procentenheter och procent. Den med grundskolekunskaper i matematik kan skilja på dem och konstatera en kraftig procentuell ökning mellan mätpunkterna. Det Christoffer Carlsson sannolikt främst vill peka på är svårigheterna att mäta brottsutsatthet och förändringar i den. Faktorerna är många, statistiken är osäker av flera skäl. Alla resultat går någonstans tillbaka till att rätt personer har svarat på enkäten, att de har förstått frågorna och att de har svarat sanningsenligt. Förändringar i mediebevakning och annat kan påverka svaren ett enskilt år. Att med säkerhet hävda att rånen har ökat under kort tid och det med si eller så mycket är svårt.

Men Carlssons debattinlägg lyckas inte övertyga om att bilden av rånen är medialt överdriven. Raden där han skriver ”Det är inte om offren denna text handlar” blir svårsmält av just den anledningen. För det är offren rånen drabbar och det är dem debatten bör utgå ifrån.

Den rimliga utgångspunkten borde vara att rån mot barn är något mycket ovanligt och att brottslighet av den typen över tid minskar. Men om statistiken ligger i närheten av sanningen är det var 20:e barn som rånas varje år. Det är en mycket hög siffra. Det är rimligt att anta att vissa område är mer utsatta och att det går upp och ner både nationellt och lokalt. Ett litet gäng på en ort kan ställa till med en stor mängd rån under en viss period.

Carlssons reaktion kommer efter en tidigare debattartikel i Expressen, författad av Anna Alandh och Madeleine Adaktusson från SVT:s barnredaktion. De beskriver under rubriken ”Barns ord om rånen är bortom allt förstånd” hur arbetet med ungdomsprogrammen har förändrats. Debattskribenterna berättar att de i researchen till sina dramatiseringar i programserien ”Jobbigt” måste möta erfarenheter från barn i tioårsåldern som handlar om annat än kärleks- och identitetsproblem. De skriver: ”Vi träffar 10-åringar som berättar att de blivit boxade i magen på idrottsplatsen av ett äldre killgäng och blivit plockade på sina första mobiler. Vi pratar med barn som fått gå hem i strumplästen eftersom förövarna stulit jacka, skor och mobil.”

Det är klart att dessa vittnesmål talar om något betydelsefullt, något som påverkar barns liv och inställning till omvärlden nu och framåt. De här barnen SVT möter är dessutom så unga att de inte omfattas av tidigare nämnda undersökningar. Ett rån påverkar inte bara den som utsätts, utan också hela familjen och hela umgängeskretsen.

Den väsentliga diskussionen gäller rimligen hur färre unga ska bli offer och hur färre unga ska bli gärningsmän. Alla vuxna vet egentligen vad det handlar om. Barn kan inte uppfostra sig själva, det måste finnas föräldrar som ställer krav och ger kärlek. I brist på det måste någon annan göra det. Handlingar får konsekvenser, goda handlingar följs av beröm, dåliga av en snabb tillrättavisning i proportion till buset. Pojkar är som regel dåliga på att uppfostra varandra. En ledargestalt med usla värderingar drar fram det sämsta ur andra. De som sätter ordningen måste lyftas bort från sin miljö snabbt, för att om möjligt rädda de övriga.

Vänstern brukar tala om resurser, högern om krav. Det lär behövas båda, i rätt form och i rätt följd.

Petter BirgerssonSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons