Bistånd utan förnuft
Den svenska biståndsbudgeten har alltid fyllts på av det dåliga samvete vi har över vår välståndstillvaro här i norr. I den svenska skolan var det länge vanligt med temadagar där man delade upp eleverna i fattiga och rika, för att man skulle förstå vilket privilegium det var att vara född i Sverige. Bakom låg tanken att det handlade om orättvis fördelning som gjorde de rika rika och de fattiga fattiga. Det lades mer energi på det än att berätta hur föregående generationer genom arbete och ekonomiska reformer hade förvandlat ett fattigt utvandringsland till ett rikt föregångsland.
Det här hängde ihop med tiden för de mest storslagna biståndsprojekten och samarbetena med marxistiska förtryckarstater. Exempelvis Tanzania, ett svenskt favoritland, där biståndet kostade miljard efter miljard, men som mest bistod den socialistiska regimen Nyerere. Först med senare decenniers ekonomiska reformer kunde Tanzania resa sig ur fattigdomen.
Nu tror man förstås att alla svenska synder med biståndet har upphört och att pengar i dag enbart går till välkontrollerade projekt, där avkastningen är bevisat hög i form av ekonomisk utveckling. Men icke. Fortfarande är enprocentsmålet vägledande och inte minst Miljöpartiet driver på för att pumpa in mer pengar till biståndsmyndigheten Sida, som i sin tur ska hitta sätt att göra av med dem på. Det är ett styvt arbete, personalen på myndigheten hinner inte med, utan är i behov av en stor mängd nyanställningar. Enligt vad förre Sidachefen Bo Göransson säger till SVT behövs 300 ytterligare anställda för att hantera beloppen.
Det rekordstora svenska biståndet är inte anpassat efter verkligheten. Sida drunknar i sin enorma budget på 41,2 miljarder kronor (den totala biståndsramen är 49 miljarder kronor i år). Det lätta sättet är att skeppa i väg pengarna till FN. Bo Göransson säger till SVT: ”Jag anser att vi ger för mycket pengar till FN, glappet är först stort, vi har inte resurser att kontrollera hur pengarna används.” Och Göransson tillägger på reporterns fråga om inte FN behöver massor av pengar: ”Det är ingen bra utgångspunkt. Du kan inte lösa all världens problem genom att slänga pengar på dem.”
Då är Bo Göransson ändå försvarare av enprocentsmålet, till skillnad från förre ambassadören Lars Anell, som utrett målet. Han säger till SVT: ”Enligt min mening kan man inte ha ett utgiftsmål där man betalar ut pengar oberoende av vad som sker. Jag anser att det är feltänkt.”
Enprocentsmålet och biståndstänkandet är ett arv från gamla tider. Men efter årtionden av biståndspolitik baserad på dåligt samvete över eget välstånd, där tanken att ett aldrig sinande penningflöde från svenska skattebetalare ska lyfta hela nationer, borde slutsatsen vara given. Sverige bör fokusera på att hjälpa till i akuta lägen och att skydda barn och familjer i krigs- och naturkatastrofområden. För att lyfta hela länder krävs däremot eget politiskt, nationellt ansvar. Och det är så självständiga nationer vill ha det. Som chefen för Botswanas skatteverk säger till SVT: ”När man ska bestämma över sina ekonomiska resurser vill man ha friheten att sätta sin egen agenda, men biståndet är förbundet med villkor.”
Vad omvärlden kan bidra med är fortsatt utvecklade handelsförbindelser. För är det något som har lyft världen ur fattigdom så är det inte svenskt bistånd utan att ekonomier har liberaliserats. Socialism är nämligen en livsfarlig sjukdom, som endast botas med supervitaminen marknadsekonomi.
