GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Bo Pellnäs: De franska ubåtarna som sjönk

Australien dumpade de franska u-båtarna och gjorde upp med USA. Vilken betydelse får det för Nato i Europa?
Bo Pellnäs
Gästkrönika • Publicerad 21 september 2021
Bo Pellnäs
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Ystads Allehanda politiska etikett är liberal.
Bo Pellnäs
Bo Pellnäs
Foto: Peter Åklundh

Plötsligt meddelade Australien att man bröt ett kontrakt om en leverans av franska ubåtar, värt runt 35 miljarder euro. Samtidigt tillkännagav USA att Australien skulle få nya ubåtar försedda med den amerikanska tekniken för kärnkraftsdrivna motorer. Det sas vara ett viktigt steg för att skapa en ny strategisk allians i Indiska oceanen och Sydkinesiska sjön mellan USA, Australien och Storbritannien. Premiärminister Johnson spelade upp hela sitt nationella register och beskrev detta som att Storbritannien nu, fritt från EU, återetablerade sig som ”Global Britain” och fyllde sin roll som en framträdande strategisk kraft bortre Asien.

När man inte sett ubåtskontraktet mellan Australien och Frankrike vet man inte om det rör sig om ett flagrant kontraktsbrott eller ej. Men fransmännen kallade det ett hugg i ryggen och tog ursinniga hem sina ambassadörer från USA och Australien. Men inte från London, vilket nog speglade en fransk vilja att för världen blotta Storbritanniens obetydliga roll i det stora spelet. Men det var en stor smäll för fransk försvarsindustri, förvärrad av att Australien inte nöjde sig med att hålla fram de strategiska skälen för sitt beslut utan förnedrande nog förklarade att de franska ubåtarna inte längre svarade mot de krav som ställdes.

Frankrike är den starkaste europeiska militärmakten i EU och tung även i Nato. Samtidigt lever de Gaulles misstro mot USA ännu stark i fransk politik. Det blev tydligt när president Macron under ett av Trumps utspel kallade Nato för ”en hjärndöd organisation”.

Det har länge, åtminstone sedan president Obama tillträdde, stått klart att tyngdpunkten i USA:s strategiska intressen finns i Stilla havet och syftar till att begränsa Kinas växande inflytande. Om Ryssland uppträdde som en anständig och pålitlig nation skulle man nog gladeligen överlämna åt européerna att sköta Europa. Det är också tydligt att USA efterhand lämnar Mellanöstern. Under ett antal år kommer oljan att spela en roll, men mindre ju längre klimatomställningen fortskrider. Ett Israel med kärnvapen och ett oproportionerligt stort inrikespolitiskt inflytande i USA kan även tvinga kvar ett visst engagemang i regionen.

Uppståndelsen rör sig alltså inte enbart om ett ubåtskontrakt, utan visar främst att supermakten USA markerar sitt behov att säkerställa en strategisk dominans i Stilla havet, byggd på egna resurser och på pålitliga allierade i en både militär och ekonomisk relation. I det sammanhanget är Japan, Sydkorea, Indien och Taiwan viktigare än Australien och långt mer än Storbritannien. USA:s omsorg om sin försvarsindustri måste även vägas in.

Röster kommer nu att höras på nytt om Natos trovärdighet och torgföra franska krav på ett gemensamt och starkare europeiskt försvar. Sannolikt utan större effekt, vare sig på det ena eller det andra.

Bo Pellnäs, säkerhetspolitisk kommentator

Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Ystadsallehanda och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.