Bo Pellnäs: Bo Pellnäs: Försvarets inre strider
Kristina Lugns far Robert, av alla kallad Robban, försökte som chef i arméstaben hindra att ett jägarförband i sattes upp Arvidsjaur. Han talade engagerat med politiker medan jag som ung aspirant försåg honom med bildunderlaget. Men den striden förlorades och jag lärde mig en del om hur politiken styr försvarets organisation. Senare fick jag också lära mig att överleva de inre striderna i försvaret.
Många säger att sådana strider pågår i dagsläget. Motsatsen skulle vara förvånande.
Två krafter i samhället är alltid med i spelet. Vi kan litet slängigt kalla dem för ”storfinansen” och ”bypolitiken”. Det första är Wallenbergsfären och den svenska försvarsindustrin. Det andra är lokalpolitiker med inflytande i sina partier och i riksdagen. Arbetstillfällen är vad den första lockar med och det de andra eftertraktar. De platser som kan komma att gynnas skiljer sig inte sällan åt. Nya flygplan kan byggas i redan existerande industrier. Nya arméförband däremot hamnar lätt på orter som särskilt behöver stöd.
Som i dagsläget Sollefteå, hårt drabbat när I 21 och T 3 lades ner och där få företag etablerades som tog kaserner och övningsfält i anspråk. Östersund lyckades däremot kompensera sig för den totala utrotningen av militär verksamhet (nedläggningen av A 4, F 4 och I 5). Trots att Östersund är mer strategiskt placerat vad gäller förbindelserna mellan Trondheim och Sundsvall/finska Wasa kan vi därför utgå från att Sollefteå vinner dragkampen om ett nytt regemente. Försvarsledningens krav att förläggningar måste nybyggas är nog bara ett ohämmat sätt att försöka blockera Sollefteå eller, vilket är lika troligt, att höja prislappen för att hejda eller fördröja arméns tillväxt. Fördyringar i Jas-projekten är (som alltid!) ett orosmoln som bäddar för motsättningar inom försvaret.
Vi kan då konstatera att försvarsgrensstrider inte längre utspelas inför öppen ridå som förr, när cheferna var myndigheter direkt under regeringen. Arméchefen kan alltså inte längre offentligt argumentera för behovet av fler brigader..
Men allt är inte bara är en penningfråga. De officerare som en gång behärskade förbandsomsättningens svåra konst och kunde genomföra stora repetitionsövningar är alla pensionerade. Större värnpliktsomgångar och repövningar fördystrar sannolikt mer än de lyser upp yrkesbefälets vardag i vår lilla, men ack så omhuldade yrkesarmé. Vi har en lärotid framför oss, inte bara planeringsmässigt och pedagogiskt utan även rent attitydmässigt. Försvarsmakten tycks mig nu ovillig att integrera yrkessoldaterna med värnpliktiga i de nya krigsförbanden. Det både bromsar och leder till motsättningar. Politikerna i försvarsberedningen förefaller för närvarande förstå den växande värnpliktsarméns förutsättningar långt bättre än försvarsmakten själv.
Bo Pellnäs
