Bo Pellnäs: Bo Pellnäs: Vad gör vi i Mali?
När vi letar efter svaret måste vi först konstatera att Sverige har inga direkta säkerhetspolitiska intressen att bevaka i landet. Inte heller föreligger de inrikespolitiska spelmöjligheter som underbyggde vårt beslut att skicka trupp till Afghanistan. Terrordådet i New York 11 september 2001 öppnade för att aktivera paragraf 5 i Nato-stadgan, som fastslår skyldigheten för länderna att stödja en angripen medlemsnation.
Vårt behov av bra relationer med Nato och USA gjorde det då naturligt för Sverige att bidra med trupp. Rädslan för ytterligare terrordåd öppnade för formuleringar som ”Sveriges säkerhet tryggas bäst i Afghanistan”. Det var inte bara en överdrift som tassade på lögnens gränser, utan även utnyttjades av dem som ville montera ner vårt försvar. Både politiker och ledande officerare.
Sådana motiv påverkade inte vårt beslut att sända soldater till Mali.
En del av vårt engagemang beror på vår tradition att sända trupp till olika FN-engagemang. Ett enigt säkerhetsråd beslutade om ett FN-ingripande i Mali. I detta deltar Sverige med runt 250 soldater.
Frågan är dock varför vi sänder 150 av våra bästa soldater till att strida direkt integrerade i den franska nationella styrkan Task Force Takuba. Svenskarnas betydelse för Frankrikes speglas nu i det förvånande beslutet att från november acceptera en svensk som chef för Takuba. Jag förmodar att hans stab blir nästan helt fransk, och att hans reella möjligheter att styra förbandet då begränsas. Men ändå – inte sedan ”Royal Suèdois” (Ett franskt regemente på1700-talet där flertalet officerare var svenskar) har vi spelat en sådan roll i det franska försvaret som den vi nu intar. Den förre franske försvarsministern prisade vältaligt de svenska insatserna och den nuvarande har nyligen träffat vår egen minister, Peter Hultqvist.
Så varför har vi långt intimare säkerhetspolitiska relationer med Frankrike än med Tyskland?
Ett möjligt svar kan vara att vi betalar för en europeisk livförsäkring om Nato havererar, vilket är fullt möjligt om man beaktar den inrikespolitiska situationen i USA. Frankrikes ambitioner att bygga ett gemensamt europeiskt försvar är tydliga men delas inte av Tyskland. Där undviker man fortfarande att axla det ansvar för Europas säkerhet som landets ekonomiska och politiska betydelse egentligen fordrar. Tyskland borde som Östersjöstat vara vår naturliga säkerhetsgarant. Det är oroande att viljan saknas.
Bo Pellnäs är säkerhetspolitisk expert
