Annons

Bo Pellnäs: Bo Pellnäs: Vårt behov av frälsare

Vi har alla en längtan efter befrielse från det som förefaller omöjligt att komma undan, omöjligt att låsa upp och lösgöra sig från.
Bo Pellnäs
Gästkrönika • Publicerad 7 februari 2020
Bo Pellnäs
Detta är en personligt skriven text i Ystads Allehanda. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Bo Pellnäs
Bo Pellnäs

Filmen om musikalen Cabaret är mest ihågkommen för Joel Grays välkomstsång till Kit Kat Club, ”Willkommen, Bienvenue, Welcome”. Men för mig, inte minst i dessa dagar, är det ”Tomorrow belongs to me” som stannade kvar som ett brännmärke. Den blottlade såren, illusionerna och drömmarna i mellankrigstidens Tyskland men utan att ge oss en status som historiska ”besser-wissers”, vi som satt inne med facit från ännu ett världskrig och hade sett bilderna från Auschwitz. En bra melodi, en enkel text som drabbar oss mer och hårdare än djupsinniga analyser.

Scenen är en sammankomst i en park i Berlin i början på trettiotalet. Där ställer sig en ung man i tonåren upp och börjar sjunga. Han visa börjar stillsamt och han sjunger ganska lågmält, rösten är klar och den ljuder alldeles rent. Han är blond och ser renhjärtad och oskuldsfull ut. Hela hans person och gestalt passar det nazistiska ariska idealet. Hans sång har först en naturromantisk anknytning, som vilken annan tysk folkvisa som helst. Men så kommer stroferna ” Någonstans väntar oss en ännu okänd ära” och ”Fädernesland, fädernesland ge oss tecknet, som dina barn har väntat på”.

Annons

Och därefter textens budskap ”Morgondagen tillhör mig”. Där ändrar musiken karaktär från ljuvlig folkvisa till marschmusik och efterhand höjs volymen och trummorna slås allt kraftigare. Kameran lämnar den blonde unge mannen och vandrar över publiken. Det är gamla fårade människor, som förlorat sina barn i kriget, som knappt har överlevt Tysklands ekonomiska katastrof. Nu, först tveksamt och en efter en, sedan mera bestämt reser de sig och till slut stämmer alla in i sången som säger att bara fäderneslandet ger tecknet kommer morgondagen att tillhöra dem.

Det finns något oändligt rörande och samtidigt lika skrämmande i att dessa människor i livets sista skede, efter en tillvaro fylld av besvikelser ändå är beredda att stämma in denna sång med dess hopp om en bättre morgondag. Den dag, som när den väl kom, än en gång skamlöst skulle förråda dem alla och slakta deras barnbarn på Europas slagfält.

Scenen ur Cabaret blev så tydlig när jag häromdagen läste ett reportage om de fattigas vardag i USA. De lever sina liv i den amerikanska fattigdom som är politiskt skamlös men där ändå nästan alla är trogna Trump-anhängare.

I grunden är detta inte obegripligt. Vi har alla en längtan efter befrielse från det som förefaller omöjligt att komma undan, omöjligt att låsa upp och lösgöra sig från.

En skuldsatthet som ibland är moralisk men för många kanske långt oftare ekonomisk. Den vardagens inlåsthet som förstummar och sakta förtorkar livet. Alla svikna förhoppningar som tynger oss till marken. Och till allt detta den urgamla drömmen om en frälsare. Den som hade ett namn för människorna i parken i Berlin och idag för de fattiga i Oklahoma.

Bo Pellnäs

Annons
Annons
Annons
Annons