Budgetströsslandet är ett skådespel
Den politiska hösten är här med budgetutspel som strösslas över oss. Det är alltid en märklig tillställning när regeringen ska meddela medborgarna vilken återbäring de ska få för sina vedermödor och skatteinbetalningar.
Sedan många år sker det i portioner där den ena påstådda satsningen presenteras efter den andra ”titta vad vi ger er”. Det är ett intellektuellt haveri. Det är medborgarna som satt ministrarna att förvalta både det pekuniära kapitalet och det kapital vi kan kalla Sverige. Vi är inga undersåtar och ska inte behandlas så. Den som regerar ska tacka för förtroendet och se till att upprätthålla det fundament Sverige vilar på. Resten av jobbet sköter medborgarna.
Den yttre bilden av ett skadat Sverige är en sak med sprängningar, skjutvapenvåld, hela bostadsområden i stad efter stad som klassas som ”utsatta”, ungdomsrån, stöldligor som far runt och plockar åt sig av allt från katalysatorer till båtmotorer, kvinnor som knuffas från balkonger, barn som inte kommer till skolan efter sommarlovet, tiotusen barn man inte vet var de är men där bidrag betalas ut. Det är rättsstat som översätts till att grovt kriminella ska kompenseras ekonomiskt medan brottsoffer får småsmulor. Det är ett land där å ena sidan personnummer och kontroll från BB till kistan är regel, men där å andra sidan identiteter är en handelsvara som dribblas med för att lura till sig både förmåner och körkort. Ingen vet hur många som bor i Sverige, folkbokföringens förlovade land.
Det är klart att det jäser. Allt medan regeringen strösslar med höstgodis.
Den inre bilden av ett havererat ledarskap är en annan. Det är så det ser ut inför höstens budgetmangling, med ännu en så kallad regeringskris i vardande. Ibland förefaller det som att skolgården och riksdagshuset är synonymer. Från en del partiledarhåll är det väl medveten lansering av den egna personen, ”jag” och ”titta på mig” och samtidigt ”men se hur taskiga de är” och ”de var dumma förra terminen så dem tänker jag inte leka med”.
Det håller inte. Inte om ett land ska ledas. Medborgarna behöver företrädare som lämnar gamla föreställningar om hur Sverige såg ut.
Ta invandring och rasism. Vi kan inte förhålla oss till den frågan som i början på 1990-talet. Den handlar inte längre främst om majoritetsbefolkning i förhållande till invandrare. Sverige är ett land där andelen utrikes födda (i den officiella statistiken) i dag är 20 procent, för 20 år sedan var det 11 procent. Det vanligaste födelselandet för utrikes födda är i dag Syrien, därefter kommer Irak. Förr var det Finland.
Med eller utan fortsatt stor invandring, handlar det nu om kulturers roll i samhället i förhållande till den tidigare svenska synen med individen som utgångspunkt för rättigheter och skyldigheter. Är det parallella kulturer som gäller i vardagslivet, och gäller det också inom skola, vård och rättsväsende? Hur ska ett samhälle som ställde om från stor etnisk och kulturell homogenitet, där klasskillnader var den stora motsättningen och den avgörande politiska frågan, förhålla sig till alla nya konflikter som följer andra mönster?
Vi är bara i början för att kunna förstå vad det nya Sverige behöver för att inte spricka åt alla håll, att vi på något sätt kan hålla ihop för att minska de inre hoten och för att bättre hålla emot de yttre.
Många ansvariga politiker är ännu kvar i det gamla, där höstströsslandet låtsas vara svaret på medborgarnas frågor. Det är snarare en uppvisning i brist på egentlig samhällsförståelse och avsaknad av ledarskapsförmåga i det nya.
