Bygg på Ystads unika värden
Att bygga nya stadsdelar innebär en chans att förstärka en stads identitet. Men det innebär också en risk att fördärva den, eller att bara göra vad alla andra redan har gjort. Det blir gärna så när samma stora koncerner ska bygga allt enligt samma form i alla städer. Att fånga den egna stadens arv och ta det vidare i ny form, är betydligt modigare och skapar ett högre värde.
Det behöver inte nödvändigtvis betyda att man bevarar byggnader för sakens skull, ska man förvandla en silo till bostadshus bör det finnas en idé bakom, något som tillför området känsla, identitet och gärna originalitet. Det sämsta med hur många svenska städer har omvandlat liknande industrihamnområden till bostadsområden är att de ofta har blivit väldigt lika varandra.
Just idén med silon som bostäder eller hotell är prövad, kanske finns här något annat att plocka upp för Ystads del. Tanken som Ulf Mårtensson framförde i en krönika på Sista sidan i lördagens tidning om ett slags aktivitets- eller kulturcentrum med silobyggnaderna som utgångspunkt kan vara en sådan. Det skulle medverka till att ett nytt område inte blir dött utan får ett liv som också är annat än några klirrande vinglas. Krogar och utomhusserveringar är trevliga inslag, men det kan inte vara allt som räknas till att leva. Menyns prisnoteringar har också i sig begränsande egenskaper för vilka som frekventerar dylika inrättningar.
Allra mest spännande vore den tanken om ideella och företagskrafter i en kombination av svenskt föreningsliv och amerikanskt stiftelsetänk skapade något helt fristående från det kommunalt styrda.
I Svenska Dagbladet skrev Anders Rönmark nyligen intressant om just den amerikanska traditionen på kulturområdet, där donationer från näringsliv och privatpersoner försörjer även professionella kulturinstitutioner (SvD 6/3). Då med Detroits symfoniorkester som exempel, en orkester där organisationen består av avlönade proffs, men pengarna kommer från privata fickor, inte skattepengar.
Som Rönmark påpekar har Sverige inte samma tradition av filantropi som USA. Men det kan tjäna som inspiration till att efterlikna eller till att skapa en modell som fungerar i Sverige. Rönmark skriver: ”Låt styrelser för kulturinstitutioner som består av enbart partiföreträdare bli ett minne blott. Ersätt dem med styrelser där näringslivsföreträdare och representanter för civilsamhället inte bara får plats, utan också mandat att besluta och förändra.”
Kommunen kan vara nödvändig för att avfyra ett startskott för ett sådant initiativ, men det vore pulshöjande om fler aktörer kunde sluta upp, ta över taktpinnen och forma något nytt med sikte på att ge något till – och aktivera – Ystadsbor i alla åldrar. Kanske skulle det dessutom dra både blickar och människor från andra håll till sig.
