Dags för borgerlig omstart
Denna ledarsida har sedan länge hävdat att det är sakpolitik som ska avgöra vilka partier man samarbetar med eller inte. Att de två traditionella blocken bestämmer sig för att släppa fram varandra i minoritetsställning för att som princip inte ge vissa andra partier inflytande, läs Sverigedemokraterna, är fel. Dels är det kontraproduktivt om tanken är att minimera det nya partiets potential bland väljarna, dels kommer det inte att hålla eftersom det ändå kommer att bli så att rösterna för det exkluderade partiet används för att fälla regeringen i olika frågor. Precis som det blev.
Till det kommer en massa andra skäl, vars summa är att sakpolitiken hamnar i skymundan, vilket inte gagnar demokratin – märk väl att det inte är samma sak som att vi här hävdar att demokratin har manipulerats. Det är inte heller samma sak som att utesluta att det i exceptionella lägen kan finnas anledning för mycket breda koalitioner över traditionella gränser.
Nu är det där med beröringsskräck ett passerat kapitel. Istället har det blivit så att Sverigedemokraterna allt oftare kommit att betraktas som en del av ett borgerligt block. För en tilltänkt regering med Moderaterna och Kristdemokraterna ses Sverigedemokraterna av många som en säkrare partner än det svajande Liberalerna. Den här nya konstellationen har supportrar både i delar av det borgerliga lägret som vill kapa banden till Liberalerna som anses opålitligt, och i socialistiska samt centerpartistiska läger som skräms med olika uttryck som högerkonservativt eller högernationellt block.
Att gå från beröringsskräck till tätt samarbete är ett hastigt och rejält kliv ut i det okända. Sverigedemokraterna är inte ett traditionellt liberalt, konservativt eller borgerligt parti. Ursprunget är känt. SD vågar inte heller riktigt reda ut sitt eget arv utan reagerar mest med att frågorna är tjatiga och att det är svårt att hitta en lämplig författare till den där vitboken om partiets historia.
Men också partiets vidare formande under Jimmie Åkessons nu långvariga ledarskap finns det anledning att fundera över ur borgerligt perspektiv. I dag beskriver SD sig som ”ett socialkonservativt parti med nationalistisk grundsyn, som betraktar värdekonservatism och upprätthållandet av en solidarisk välfärdsmodell som de viktigaste verktygen i byggandet av det goda samhället”. Till det ska läggas vurmen som finns inom SD för Per Albin Hansson och ”folkhemmet”. Louise Erixon, kommunstyrelsens ordförande i Sölvesborg fick i en intervju med Sydöstran i oktober 2019 frågan: Varför har du en socialdemokrats ikon som Per Albin inramad på ditt tjänsterum? Louise Erixon svarade: ”Jag är en vurmare av folkhem, välfärdsstaten och det goda samhället och där är naturligtvis Per Albin en nyckelperson. Jag är övertygad om att han inte hade varit socialdemokrat om han levt i dag utan varit sverigedemokrat.”
Hur mycket det speglar verkliga likheter är en sak, men det säger en del om en strävan som finns inom Sverigedemokraterna att upprätta ett samhälle med en stor gemensam social vision. Mattias Karlsson, som emellanåt kallas chefsideolog, har fått/tagit på sig rollen att rita upp denna SD-modell för Sverige.
Det där kan man se på olika sätt. Det kan innebära ytterligare förtydligande och förnyelse om vad SD är och vill. Är det en väg mot den danska socialdemokratin, med omfattande social välfärdsstat och höga skatter som ska kombineras med den uttalade invandrings-/utvandringspolitiken? Är det återhållsamhet med statens finanser eller vilt spenderande och stor upplåning som gäller? Hur är det egentligen med inställningen till privata alternativ i den offentliga sektorn? Och då har vi inte ens berört de internationella relationerna, EU, Nato, Norden med mera.
Borgerligheten i form av Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna borde först reda ut sina interna förhållanden. Den politiska spännvidden mellan partierna uppfattas emellanåt som stor, men den är knappast större än spännvidden inom respektive parti. Att Sverige på flera områden behöver rätas upp och rättas till är tydligt. Då krävs det också förmåga att genomföra de nödvändiga förändringarna och att klara av det praktiska hantverket att styra landet. Höga skrik över tillståndet kan vara tillåtet, men de duger inte till att verkligen förändra saker till det bättre.
Går det då för en sådan borgerlighet att skaffa tillräckligt folkligt stöd? Från Tyskland ser vi att opinioner och partisympatier svänger snabbt inför det förestående valet där. Det kan svänga också i Sverige, i alla möjliga riktningar. En nystartad svensk borgerlighet borde åtminstone ge folket en chans att gå den vägen.
