GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

De naiva mot de inskränkta

Vänster mot höger – glöm det. Nu är det progressiva naivister mot inskränkta realister som gäller.
Nya lag?
Nya lag?
Foto: Henrik Montgomery/TT
Detta är en ledarartikel som uttrycker Ystads Allehandas politiska linje. Ystads Allehanda verkar på ledarplats för humanistiska värderingar och fri ekonomi. Tidningens politiska etikett är liberal.

Socialdemokraterna, Centerpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Är det en konstig regeringskonstellation? Till en början kan det se ut. Men den blir allt mer naturlig. Häng med, så förklarar ledarsidan hur det hänger ihop.

Annie Lööf och hennes generation centerpartister hade länge socialdemokratin som sin främsta fiende. 2014 var de två partiledarna nära att ryka ihop fysiskt när Stefan Löfven vägrade ta emot ett pappersdokument som Annie Lööf ville överlämna i Expressens partiledardebatt (Expressen 11/9 2014). Nu är förhållandet annorlunda, januariöverenskommelsen har allt tydligare fört Centerpartiet in i ett läger vars huvudmotståndare inte bara är SD utan det som av både Löfven och Lööf kallas ett konservativt block (Di Weekend 22/4).

Annie Lööf utmålades länge av socialdemokratin, LO och andra närstående som något av det nyliberalaste och därmed farligaste som fanns. Lööf får fortfarande Aftonbladet och dess politiske chefredaktör Anders Lindberg att skriva ”På arbetsmarknaden leder Annie Lööf ett extremt parti” (Aftonbladet 22/5). Daniel Suhonen, som via tankesmedjan Katalys driver på för en socialdemokratisk radikal ekonomisk omläggning med skattehöjningar och återreglering, förklarar att ”Löfven administrerar ett nyliberalt paradis” (Aftonbladet 22/5). Men från regeringshåll har kritiken mot Lööf mildrats avsevärt sedan hon gjort Löfvenregeringen möjlig och med medvetenheten om att hon kommer att vara nödvändig för S-makten även nästa mandatperiod.

Annie Lööf och tidigare Vänsterledaren Jonas Sjöstedt reste runt på egna turnéer för att möta varandra. Det skulle vara ett sätt att ställa två helt olika synsätt på hur samhället ska ordnas emot varandra, en ideologisk kraftmätning mellan två slipade retoriker. Och visst, så var det delvis. Men det som inte sker betyder också något. Det var inte Annie Lööf och Jimmie Åkesson som åkte runt.

De personliga banden som knöts mellan Sjöstedt och Lööf ska inte underskattas och det har säkert förändrat partiernas relationer till varandra. Nya V-ledaren Nooshi Dadgostar och hennes notering i Göteborgs-Posten att Centerpartiet behöver Vänsterpartiet för ett kommande regeringsbygge, kan inte tolkas på något annat sätt än att V är berett att kila stadigt.

Det är ett fullt realistiskt scenario. En majoritetsregering kan vara lockande för dem som enats om att det ”konservativa blocket” är det stora hotet. För Annie Lööfs nya väljare är det just så den politiska verkligheten ser ut. För den gamla landsbygdscentern, där socialismen är ett givet hot mot självägandet och därför en absolut huvudfiende, må saken vara annorlunda. Men det är just det. Det nya Centerpartiet har nått sina framgångar i områden där de en gång var utplånade, bland de väljare som ser sig själva som progressiva, i storstäder och universitetsstäder liksom i akademiska kretsar i mindre städer. Det är också där Socialdemokraterna och Vänsterpartiet vunnit nya framgångar, och det är där Miljöpartiet alltid varit hemma. På det sättet hör de fyra logiskt ihop, deras väljare bor redan i samma kvarter.

I gamla socialdemokratiska arbetarstäder och bruksorter, liksom i tidigare centerbygder har Sverigedemokraterna vunnit sina stora framgångar. Där har också moderater i klassisk version ofta klippt banden till Reinfeldteran. Kristdemokraterna söker fortsatt sitt stöd bland detta ”verklighetens folk”. Liberalerna sliter varandra i stycken, då man traditionellt tillhört kärnan av det akademiska gänget i staden, men där det visat sig att de som beslutade sig för att lämna teorin och istället lösa de jordnära problemen ”det viktiga är vad, inte med vem” – som Landskronas Torkild Strandberg och Kristianstads Pierre Månsson – också är de som lyckats med att vinna väljare.

Vänster-höger har bytts ut mot en ny skala. På ena sidan av den befinner sig de som uppfattar sig som progressiva och medvetna. På andra sidan står de som uppfattar sig själva som folkliga och realistiska. Från var sin planhalva betraktar de varandra som naiva respektive inskränkta.

Mellan dem står regeringsfajten.

Läs mer