De röda diktaturerna lever
I Havanna och på andra platser i Kuba protesterar i dagarna tusentals människor mot diktaturen och Castro-kommunismens konsekvenser för befolkningen. ”Libertad!” ”Frihet!” skanderar de. Castromaffians arvtagare Miguel Díaz-Canel har hittills reagerat med tv-tal, kravallpolis och att uppmana till sina revolutionsbröder att gå ut på gatorna och slå tillbaka. Till BBC säger en antiregim-demonstrant: ”Det finns inte mat, det finns inte medicin, det finns ingen frihet. De låter oss inte leva.” Den kubanska ekonomin är i katastrofalt tillstånd, akut förvärrad av turiststopp under pandemin men långsiktigt förstörd under Castros kommunistdiktatur. Det senare brukar Castroanhängare skylla på den kapitalistiska omvärldens sanktioner.
I en annan överlevd kommunistdiktatur, den belarusiska, är protesterna numera i det närmaste strypta. Aleksandr Lukasjenkos regims brutalitet är omvittnad, med kapningen av Ryanairplanet och gripandet av regimkritikern Roman Protasevitj och hans flickvän Sofia Sapega som ett internationellt uppmärksammat exempel (SVT 24/5). Men terrorn mot den egna befolkningen har pågått på gatorna hela tiden.” En ung kvinna berättar för Euronews (7/6): ”Vi lever i ett stort fängelse. Människor arresteras varje dag. Inte för att de arrangerar demonstrationer i Minsk, det är för farligt. Man kan bli arresterad bara för ett märke på sig eller för att man bär en vit och röd tröja (oppositionens färger).”
Vitryssland/Belarus och Kuba är två kommunistiska diktaturer med olika historia. Den ena av dem ingick i det sovjetiska väldet men kom att göra en helt annan resa än de baltiska grannarna efter Sovjetimperiets fall. Ryssland hade länge fullt upp med sitt eget och Lukasjenko var inte heller intresserad av ett närmande till Moskva. Men under senare år har Aleksandr Lukasjenko motvilligt blivit beroende av Vladimir Putin. Vitryssland/Belarus har inte fått särskilt stor uppmärksamhet i Sverige, den geografiska närheten till trots. Först med det senaste årets protester har Belarusfrågan lyfts på riktigt.
Desto mer omdebatterat har Kuba varit. Genom generationer har frågan stått om Castros regim och den kubanska socialismen, generellt med en medial behandling av det mildare slaget. Ofta har sjukvården lyfts fram som ett framgångsexempel.
Politiskt har kontakterna med regimen varierat. 1975 reste Olof Palme till Kuba för att möta diktatorn Fidel Castro åka parad och tillsammans vinka till massorna och posera på bilder med vapen, det senare motvilligt, enligt journalisten och Palmekännaren Henrik Berggren (SR 2/12 2018) (SvD 24/2 2016).
Den regimtrogna Svensk-kubanska föreningen hade under många år den förra Vänsterpartiledaren Lars Ohly som medlem, först 2005 lämnade han den (SR 24/9 2005). Vänstern har genom åren haft en väldigt generös hållning mot socialistiska diktaturer och vänsterauktoritära regimer, inte minst i Latinamerika.
Sverige kom för ett sekel sedan undan att bli en socialistisk eller kommunistisk diktatur. Vi har klarat av några maktskiften, och även om det någon gång knorrats från enskilda politiska företrädare har demokratin förblivit stabil. Välsignelsen att få omvandlas till väl fungerande demokrati har varken kubaner eller belarusier fått uppleva. Från svenskt håll hade kanske inte särskilt mycket av det kunnat förändras, men nog kan man i flera fall genom åren kunnat önska tydligare och tidigare ställningstaganden för demokratin i möten med dessa länders ledare. Tyvärr valde många, särskilt i Kubas fall, att både se mellan fingrarna och att räcka fram handen till förtryckarna.
