Demokratin kan inte skyddas från väljarna
Med Sverigedemokraternas uppgång har allt fler börjat ställa sig frågan hur demokratin ska värnas från dem som vill begränsa den. Kopplingar görs till utvecklingen i Ungern och Polen, eftersom nationalisterna där inspirerar Sverigedemokraterna. Ungerns premiärminister Viktor Orbán – en gång liberal förebild – vill i dag vill transformera Ungern och Europa till illiberal demokrati. Inte minst är det frågan kring Public service oberoende som lyfts, när Ungerns och Polen nämns. Men också domstolars oberoende och respekten för mänskliga rättigheter är sådant som hotas av auktoritära styren.
Lika ofta framhålls inte Vänsterpartiets mediepolitik, där det görs klart att staten ska ta ett starkare grepp om medierna och bryta vad man kallar ”Det borgerliga tankemonopolet”. Med tanke på att Sverige har en historia av hårda medielagar – för 54 år sedan dömdes Britt Wadner till tre månaders fängelse för att hon sänt radio från Öresund – är det viktigt att framhålla att yttrandefrihetsinskränkningar och monopolsträvanden finns på flera håll i den politiska skalan.
I Sveriges Radios Godmorgon, Världen! gjorde Ulrika Knutson nyligen en krönikeresa 100 år bakåt till demokratins genombrott i Sverige. Hon inleder krönikan med att beskriva högerns motstånd: ”Demokrati och rösträtt skulle innebära civilisationens död”. Knutson noterar att högerns rädsla för revolution fick dem att ge med sig om rösträtten: ”In i många av Europas parlament strömmade nu för första gången, folkrörelsernas, arbetarnas och fruntimrens valda representanter”.
Mot slutet av krönikan övergår Ulrika Knutson till att tala om utvecklingen i dag. Knutson konstaterar att valdagen bara är en liten del av demokratin, en fullvärdig demokrati kräver mer än vad hon kallar majoritetens diktatur över minoriteten. Självklara delar i demokratin är oberoende domstolar, rättssäkerhet, fri press och andra grundläggande mänskliga rättigheter.
Därför påtalar Knutson behovet av att bygga in mer skydd i det demokratiska systemet. ”Förändringar ska gå trögt” konstaterar Knutson och understryker det genom att upprepa budskapet: ”I demokratins namn bör vi hylla tröghet och friktion”.
Ulrika Knutson har rätt om tröghetens plats, men är möjligen omedveten om att hon genom sitt uttryckssätt antagit en konservativ hållning, med sin rädsla för folkmajoritetens radikalism. Kanske är hon inspirerad av Per T Ohlsson som i Sydsvenskan brukar framhålla hur kort steget är för att förändra grundlagar och potentiellt då också att inskränka de rättigheter vi i dag tar för givna. Likaså har ett par av Sveriges högsta jurister, Mats Melin, fram tills nyligen ordförande i Högsta förvaltningsdomstolen, och Stefan Lindskog, fram tills nyligen ordförande i Högsta Domstolen, efterlyst stärkt oberoende för landets domstolar. Också det med hänvisning till Polen och Ungerns utveckling. Bland annat menar Melin och Lindskog att utnämningen av ledamöter till Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen ska förändras så att regeringen får mindre möjligt inflytande. Detta just för att skydda domstolarnas självständighet om en auktoritär regim tar över. (Svensk Juristtidning juni 2017)
Maktdelning är centralt i demokratin och att värna den är lovvärt. Vi ser redan idag exempel på att brister i den kan göra att regering och riksdag snabbt inför lagstiftning som saknar stöd hos juridiska experter, domstolar och sannolikt bland väljarna. Men avståndet mellan väljarna, riksdag, regering och domstolarna kan också bli för långt. Blir det exempelvis alldeles för svårt att påverka grundlagar har folkets makt över lagstiftningen och landets styrning inskränkts på ett sätt som i sig kan sägas begränsa demokratin till förmån för mer av ett expertvälde.
Det kan förefalla vara en paradox, men lika mycket som demokratins svaghet ligger i att folket kan avskaffa den är det demokratins styrka. Tron på att folket gemensamt har förmåga att rösta så förnuftigt att de inte i allt för hög grad inskränker sina eller andras friheter, är en förutsättning för demokratin. Inte ens upplysta journalister och jurister kan skydda folket från folket. I slutänden måste alla lita på fruntimrens, arbetarnas, folkrörelsernas, direktörernas, prästernas och böndernas förmåga att välja sina representanter till parlamentet. Och att sedan lyssna på vad de säger med sina röster är det enda sättet att hålla uppe förtroendet för demokratin hos dem.
