Sofia Nerbrand: Den digitala djungeltelegrafen fungerar
Det första jag möts av när jag öppnar Twitterappen på morgonen är följande inlägg: ”Jag har fått napp! Tack för RT:)” En lärare i svenska och engelska har några timmar tidigare gjort en efterlysning av ett litet gosedjur. Uppenbarligen har den digitala djungeltelegrafen fungerat. Någon i flödet har inte bara snappat upp hennes efterlysning, utan också gjort sig besväret att höra av sig och erbjuda henne mjukisfiguren.
Ett annat exempel kommer från en snickerigrupp på Facebook där en medlem har problem med sin sin tyska justersåg från 80-talet. Inom tio minuter kommer goda råd från hjälpsamma medmänniskor. De lägger ner tid och möda på att förklara hur man kan ställa in verktyget för att få rätt vinkel. De talar också spontant om var de bor i Sverige för att eventuellt kunna ses och åtgärda det hela.
Vackert så.
Många förfasas över hat och hot på nätet, och det är sant att retoriken ofta blir hårdare på internet än när man ses ansikte mot ansikte. Det är också enkelt att häva ur sig känslomässig kritik, snarare än att ge konstruktiv feedback när man retar sig på en meningsmotståndare. Efter att ha verkat som opinionsbildare i drygt ett kvarts sekel kan jag intyga att debattklimatet har blivit hårdare. Inte minst mot kvinnliga röster, som inte sällan får ta emot sexistiska och hotfulla kommentarer mot sin egen person och barn. Det behövs lagar och regler som stävjar hot, förtal och hets.
”Att vi frivilligt bjuder på gosedjur och kunskaper om justersågar är en del av vår natur – och vårt digitala samhälle.”
Samtidigt är det viktigt att se fördelarna med internet och sociala medier. Samtalet är mycket mer demokratiskt på så vis att alla kan publicera sig och kommentera allt mellan himmel och jord. Alla kan hitta likasinnade på orter långt borta. De med smala intressen skapar egna grupper där de kan tipsa varandra och hitta saker som helt enkelt inte var åtkomligt förut. Man kan finna forskare som man kan följa eller kontakta för att få mer information.
Och man kan hjälpas åt i grannskap och gemenskaper. Under flyktingkrisen 2015 och pandemin såg vi mängder av initiativ där engagerade personer tillsammans åstadkom betydligt större saker än vad de hade gjort var och en för sig.
Historikern Yuval Noah Harari lyfter i sina prisade böcker Sapiens och Homo Deus: A Brief History of Tomorrow fram människans språk och förmåga att samarbeta som nycklarna till vår arts välstånd och välmåga.
Att vi frivilligt och helt utan egen vinning bjuder på gosedjur och kunskaper om justersågar är en del av vår natur – och vårt digitala samhälle. Glöm inte det när debatten går upp i falsett om användning av mobiler och datorer. Det är inte tiden framför skärmen som är det avgörande, utan vad vi väljer att göra vid tangentbordet. Och många många människor gör gott i det tysta varje dag.
Så fick lärarens dotter sin borttappade favorit. ”Hon har saknat den så.”
