Madeleine Brandin: Detaljplanen kan lura ögat
Att läsa och bedöma planbestämmelser är svårt. Exploatörer läser med andra ögon.
Så har det hänt igen. Arga grannar överklagar ett bygglov. Denna gången i en liten husklunga norr om Skegrie utanför Trelleborg. Men detta händer ideligen i de flesta kommuner. De som redan bor på en ort får se ett planförslag. De ser en illustration, i detta fallet med åtta friliggande hus. När bygglovet senare beviljas är det i stället sjutton hus på samma område.
Hur går det till? En detaljplan enligt plan- och bygglagen består av olika delar. I botten en grundkarta och en fastighetsägarförteckning. Planarbetet börjar ofta med en illustration, vilken bebyggelse passar in och vad är lämpligt. En formell karta ritas sedan upp. Med olika linjer och symboler regleras vad som får byggas. Med planbestämmelser kan tomtstorlekar, höjd och antal våningar och placering av de nya husen bestämmas. Användningen kan t ex vara bostad, handel eller skola. Den kan vara park. En annan viktig bestämmelse är exploateringsgraden. Den uttrycks ibland i procent av tomtytan. Tjugofem procent är vanlig i villakvarter, högre för radhus och industri. Det är olika för varje plan. För hus i flera våningar anges i stället ett exploateringstal, kanske 0,75 eller 3,0. Det finns flera sätt och flera bestämmelser som kan användas.
Planförfattaren upprättar planförslaget. Därefter beslutar en politisk nämnd, ofta byggnadsnämnd eller kommunstyrelse, att hålla samråd om planen. En process med remisser, och yttranden tar vid. Efter revideringar beslutar kommunfullmäktige att anta planen.
Nu finns ett juridiskt dokument. Byggherrar och fastighetsbolag börjar intressera sig för marken. De tittar på vad det går att få in på tomten. Deras syfte är ytterst att tjäna pengar. Naturligtvis ska det också bli ett attraktivt område som lockar boende och köpare.
Var går det fel? Illustrationen visar ett av många olika sätt att bebygga. Sällan visas hur det blir om byggrätterna utnyttjas fullt ut. Därför blir det en obehaglig överraskning när exploatören maximerar användningen. Ofta har inte heller politikerna visualiserat för sig själva hur ett maxutnyttjande kan bli. Kanske kunde man i Skegriefallet ha reglerat tomtstorleken om det var just åtta tomter som var önskvärt?
Men det finns också välmotiverade önskemål att inte göra detaljplanerna för detaljerade. De ska hålla över tid. Förändringar, som idag ränteläget, ändrar förutsättningarna. Ibland är det tid för enskilda villatomter, ibland är bostadsrättsfastigheter i tiden.
Man kan inte begära att grannar och kommuninvånare ska kunna lusläsa och övertolka bestämmelser i en detaljplan. Däremot ska planförfattaren kunna beskriva och förutse vad som kan hända. Detta ska förmedlas till politikerna. Ändå kommer liknande fall att ske igen.
Madeleine Brandin är arkitekt och författare, bosatt på Söderslätt
