Digitalisering är inte ett eller noll
Debatten om digitalisering i skolan satte fart långt innan pandemin grep tag om världen. Men med virusets framfart blev det pågående teknikskiftet uppenbart, med alla sina för- och nackdelar. Distansundervisningen blev räddningen för många gymnasie- och högskoleutbildningar. Bland elever och studenter var mottagandet blandat. Förutom avsaknaden av det sociala blev självdisciplin en svår uppgift för en del. Några led av att inte ha direkt tillgång till en lärare och upplevde det svårare att ställa frågor. Andra såg tidsvinster med upplägget och att det snarare var lättare att ta till sig undervisningen utan störande moment i klassrummet.
Tyvärr fastnar digitaliseringsdebatten ofta i två läger: ett för skärmar och emot traditionella läroböcker/katederundervisning och ett emot skärmar och för traditionella läroböcker/katederundervisning. Det kan liknas vid att det gärna låter som att om man är för kärnkraft måste man vara emot vindkraft. Det är en falsk motsättning. Det går alldeles utmärkt att vara för båda. Gillar man elektricitet kan man göra tummen upp till många av de tekniker som alstrar den. Gillar man bildning kan man vara för många av de tekniker som alstrar den.
Distansundervisning kan vara alldeles utmärkt som alternativ eller komplement i undervisningen. Ju högre upp i utbildningssystemet desto relevantare blir det. För verkliga specialkunskaper är det viktigaste att få ta del av de senaste rönen och att få det av dem som verkligen förstår vad de talar om. Om experten råkar vara på andra sidan jordklotet blir irrelevant, vilket är en av digitaliseringens fantastiska egenskaper.
Att matematikundervisning från lägsta till mycket hög nivå görs tillgänglig via exempelvis Khan academy kan rimligen inte vara något dåligt för matematikkunskaperna i världen. Det betyder inte att den gamla matematikboken blir värdelös, men det möjliggör för nya vägar att ta till sig kunskap.
Nyckeln ligger i att se vid vilka tillfällen olika tekniker lämpar sig.
Det finns en del oroande tecken vad gäller läsförståelse och koncentrationsförmåga som kan tänkas vara kopplat till skärmanvändning och de upprepade snabba stimulanserna. Belöningssystemet triggas, hos både barn och vuxna, när respons ges från vänner och andra på sociala medier. Men allt det handlar om hanteringen av digitaliseringen och om hur vi utnyttjar utbudet. För den som söker bredare och djupare gör digitaliseringen att kunskaper och färdigheter kan utvecklas på ett annat sätt än vad som var möjligt förr. Det gäller också sociala kontakter eller för den delen litteratur, det är lättare att finna personer med gemensamt intresse om man kan leta efter dem långt utanför den egna hemorten – all kontakt på nätet handlar inte om att söka en dejt.
Bildning, utbildning och förkovran i olika ämnen är inte enbart kopplat till skolan som institution. Människor får i hög utsträckning till sig kunskaper och färdigheter utanför klassrummet. Det kan senare i livet sluta med såväl formell utbildning och/eller yrke med den inriktningen. Den som möter en gammal barndomskompis kan inte sällan se bakåt och förstå varför just den personen fick det yrke hon eller han fick. Långt ifrån alltid är det kopplat till vad kompisen visade upp i skolan utan ofta handlar det snarare om vad vederbörande ägnade sin fritid åt. I dag är internet en självklar väg till kunskapsinhämtning av det slaget.
För skolan gäller det att hantera den verkligheten, inte att vara för eller emot digitalisering. Det betyder dock inte att man får glömma pennan och hur den ska hanteras – vilket det självfallet finns massor av instruktioner om på nätet. Skolan behöver inte någon egen kalligraf för att den intresserade eleven ska lära sig det.
