Drömlöst på motdemonstrationerna

Alla känner till orden: ”Jag har en dröm, att mina fyra små barn en dag skall leva i en nation där de inte blir dömda efter sin hudfärg, utan för hur de verkligen är.”

51 år senare är hans antirasistiska budskap dessvärre högst aktuellt. Aktuellt i USA, i spåren av bråken i Ferguson där en ung svart man sköts ihjäl av polis. Aktuellt i Sverige där några hundra svenskar väntas rösta på Svenskarnas parti, och tusentals demonstrerar mot det.

Nog håller majoriteten av svenskarna med Martin Luther King, men tonen skiljer sig från hans. Där den svarte människorättskämpen för dryga 50 år sedan talade om sin dröm med värme och patos, kastar dagens demonstranter slagord mot dem de inte gillar. Där Martin Luther King stod stolt och stark med huvudet högt gömmer sig vänsteraktivister bakom huvor. Det är en olycklig utveckling.

Jag är säker på att världen trodde att det skulle bli bättre steg för steg, men det våld som omgärdar antirasismen idag känns ytterst ociviliserat.

Mörker kan inte förinta mörker. Den som vill skapa en bättre värld behöver tillföra ljus och positiv energi som tränger undan de mörka krafterna, inte möta dem med samma svärta. Den som vill ha med sig människor gör bättre i att inspirera än att skrämma motståndarna, för hat föder hat. Den som lyfter knytnävarna får, om inte knytnävar, så blottade tänder emot sig. Våldet blir lätt en ond cirkel av hämnd.

Dagens antirasism verkar handla mer om ett identitetsskapande ställningstagande av typen ”se så fin jag är som är emot rasism” än en verklig vision om ett fridfullt samhälle. Tusentals sluter upp på motdemonstrationer, men ingen är som baptistpastorn.

Vem kan tända lampan i detta mörker? Vi väntar.