En gräns för säkerhetsläget
Efter att ha utverkat två extra förhandlingsdagar ska Ulf Kristersson på fredag bevisa att han har fått ihop sin koalition så att riksdagen kan rösta om honom på måndag. Det är naturligt att spekulationerna i pressen ökar med tiden och extra tid ökar trycket ytterligare. Men det inrikespolitiska spelet har en annan dimension 2022 än det hade 2018 och 2014.
När överbefälhavare Micael Bydén kallar till sig en stor mängd chefer från runt 40 myndigheter för att förbereda dem på vad som förväntas av dem vid ett angrepp mot Sverige, då förstår var och en att hotet är på riktigt (SVT). Allvaret understryks av Bydéns ordval: ”Det är ett skarpt läge, det är ett allvarligt säkerhetspolitiskt läge där vi egentligen inte utesluter några utfall framöver.”
Det är ett budskap som är klarare och hårdare än tidigare. Exakt vilken information försvarsmakten sitter på är det få som vet. Men Bydén lär knappast överdriva när han talar offentligt.
Att inte utesluta några utfall betyder i klartext att inte heller militära angrepp mot Sverige kan bortses från, även om det är andra hot som mot IT- och energiinfrastruktur som ligger främst i tankevärlden.
Det ligger en stor fara i att utgå från att Ryssland är ”upptaget med Ukraina” och att riskerna därmed skulle vara mindre än tidigare. Det omvända råder. Ryssland har fortsatt stor militär kapacitet, tillgång till extrema vapen och det finns en mängd möjliga konflikter som kan framkallas medvetet eller av missförstånd. Sannolikheten för det är högre än på många decennier. Belarus inblandning i Ukraina-kriget ökar riskerna än mer. Bra underrättelser kan hjälpa till att förutse en del, experter kan ge exempel på olika möjliga utfall, men ingen kan veta hur en verklig händelsekedja kommer att se ut.
Att väcka myndigheter och dess personal från det trygga kontorslandskapet och dess policypärmar för att inse att de har en verklig roll i totalförsvaret är en uppgift i sig. Att ställa om till en insikt om att tryggheten inte ska tas för given och att det finns något större att försvara – det kräver en del av en stor mängd svenskar som aldrig sett krig eller konflikt med en stormakt som något reellt hot. Det genomsyrar även medierna, som lägger mer energi på det politiska spelets konfliktlinjer än av hur det utomstående hotet ser ut och utvecklas.
Någonstans längs linjen av ett säkerhetspolitiskt hot ligger det en gräns där det inrikespolitiska spelet blir ointressant, där försvaret av Sverige måste komma först. Det betyder i sin yttersta form en samlingsregering men kan också innebära andra former av breda samarbeten. Befinner sig Sverige vid en sådan punkt, när vi fortfarande står på tröskeln till Nato och ÖB meddelar att läget är skarpt? Det är fullt möjligt.
Lyckas Ulf Kristersson bilda regering måste han ha detta med sig, och han bör ha förberett regeringspartier och stödparti(er) på att läget kräver tydlig kommunikation med Socialdemokraterna och övrig opposition. Får Kristersson inte ihop det bör han öppna för möjligheten att sy ihop en regering med Socialdemokraterna. Ulf Kristersson och Magdalena Andersson har som yttersta ansvar att skydda Sverige från yttre hot – och om säkerhetsläget blir extremt måste de göra det ihop.
