En vinst för världen
En stor samling världsledare som diskuterar ett stort problem. Vi har sett det förr, det brukar inte leda till några imponerande resultat. Ändå går det att vara hoppfull efter FN:s klimatmöte som hölls tidigare i veckan.
FN-mötet som samlade 120 ledare från världens länder är det största sedan det fiaskoartade Köpenhamnsmötet 2009. Och nu är fler länder med på noterna. Det är hög tid att agera för att minska på utsläppen av växthusgaserna.
Förändringen finns troligen i att fler och fler länder i dag inser allvaret. Det finns också numera en större enighet om det omedelbara behovet av att minska användningen av fossila bränslen för att därigenom hejda en temperaturhöjning. Men hittills har världens ledare inte kunnat komma överens om gemensamma åtgärder.
Detta var särskilt kännetecknande vid klimatmötet i Köpenhamn för fem år sedan. Inför mötet fanns känslan att det var nu eller aldrig. Men det blev inget bindande avtal om att minska utsläppen av koldioxidutsläpp. Därefter har det gjorts ytterligare försök i bland annat mexikanska Cancún och i Durban i Sydafrika. Det nu avslutade mötet i FN var en förövning till nästa stora klimatmöte i Paris nästa år. Kanske är det nu som världen kan enas.
Men det gäller att agera smart; olika åtgärder kan ha vitt skilda resultat. Tidningen The Economist lyfter i sitt senaste nummer fram Montrealuppgörelsen från 1987 som innebar att världens regeringar kom överens om att minska användningen av freoner. Bakgrunden var det direkta hotet från bland annat freoner mot ozonlagret som skyddar jorden från farlig ultraviolett strålning.
The Economist skriver att Montrealuppgörelsen är den mest framgångsrika någonsin för att minska på klimatutsläppen. Det går alltså för världens nationer att agera för att rädda planeten.
Men det är också skillnad i att möta ett klart uttalat hot från en speciell sorts utsläpp till att generellt minska på utsläppen av växthusgaser.
Globala klimatproblem kräver globala lösningar. Utsläpp av koldioxid känner inte av några gränser och påverkar i förlängningen alla på jorden. Lösningen ligger därför i att alla länder måste ta sitt ansvar, vissa mer än andra. Helt oavsett vem som släpper ut mest måste ett bindande avtal vara målet för att verkligen kunna ha en chans att vända på utvecklingen med stigande utsläpp av växthusgaser.
Men fokus bör inte ligga enbart på hur utsläppen ska minskas utan detta måste kombineras med hur man samtidigt kan få tillväxt i en ekonomi. Att lyfta fram ekonomiska incitament för att gå över till mer energisnåla system inom jordbruk och industri är ett sätt. Att planera städer mer effektivt med tätare bebyggelse och välutbyggd infrastruktur är ett annat.
Att hela tiden ropa ”vargen kommer” uppmanar inte till handling. Istället bör alla åtgärder för att minska på utsläppen förenas med de fördelar som också finns.
Att rädda världen ska inte ses som en kostnad utan som en vinst för alla.
