Ett radikalt experiment på barn som gått överstyr
Genom SVT:s Uppdrag granskning har man denna vecka kunnat följa reportaget ”Transbarnen”, en sorglig historia om hur några av landets mest prestigefulla medicinska institutioner satt vetenskapen på undantag. Det handlar om den vård som har getts barn med så kallad könsdysfori, det vill säga de som upplever att de är födda till fel kön och vill korrigera detta.
Könsdysfori, eller transsexualism som det också kallas, är ofta nära sammankopplad med psykiskt lidande och andra psykiatriska diagnoser. Det råder ingen tvekan om att majoriteten av dessa barn mår mycket dåligt. Samtidigt har det de senaste åren skett en explosionsartad ökning av könsdysfori hos framförallt unga flickor. Viljan att hjälpa dessa har därför varit stor från delar av läkarvården.
En av flera behandlingar som erbjudits vid stora universitetssjukhus så som Karolinska i Stockholm kallas stopphormoner, och bygger på holländsk forskning som utvecklades runt millennieskiftet. Metoden innebär att puberteten stoppas, vilket är detsamma som en kemisk kastrering. Men flera tunga läkare och forskare har varnat för att det vetenskapliga stödet för metodens effektivitet är relativt svagt och att det finns flera risker med behandlingen.
I Uppdrag granskning redovisas tretton fall av allvarliga skador och biverkningar till följd av behandlingen, bland annat benskörhet, förändringar på ryggkotor och psykiskt mående. Men trots att Karolinska sjukhuset redan i maj i år ändrade sina riktlinjer och stoppade behandlingarna till följd av riskerna, berättade man inte utåt att det redan fanns egna allvarliga fall i den egna verksamheten.
Hur kan landets kanske främsta medicinska institution sätta vetenskapen vetenskapen på undantag på ett sådant här sätt och även när det uppdagas att man gjort fel, försöka dölja sanningen? Det framstår som oerhört märkligt.
För att söka förklaringen måste man studera den politiska aktivism som har förordat en radikal transvård med stopphormoner, och som i dag har nära band till vårdorganisationerna. Här finns bland annat inflytelserika organisationer som RFSL, som bortsett från sin inställning i transvårdsfrågan är en organisation långt ut på vänsterkanten. RFSL deltar regelbundet i att kompetensutveckla vård- och omsorgsorganisationer inom just transvården. I augusti i år deltog även ordföranden för RFSL ungdom, Jêran Rostam, på en läkarkonferens för transvård. Budskapet var: sluta oroa er för effekterna av stopphormoner och fokusera på riskera med transfobi, alltså på den sociala fientligheten mot transpersoner, i stället.
RFSL har även offentligt gått ut i polemik mot de som manar till försiktighet och påtalat de vetenskapliga bristerna med hormonbehandlingarna.
Att staten och vårdorganisationerna har tagit stort intryck av de ideologiska perspektiv som RFSL förordar framgår tydligt av den statliga utredningen ”Transpersoner i Sverige” från 2017. 380 (!) gånger nämns RFSL i utredningen. Utredningen föreslog då också utan förbehåll att man skulle ”säkra tillgång till könsbekräftande vård för alla som har behov av den oavsett till exempel ålder och könsidentitet”.
Syftet var såklart gott, men konsekvensen ser vi i de tragiska fall med barn som nu har drabbats av irreparabla skador i transvården.
Det är hög till att de medicinska institutionerna rannsakar sig själva. Barns vård får aldrig bygga på att man sätter goda politiska ideal framför vetenskaplig metod.
