Ett Ystad med twist

Fredrik Kullberg jämför i bokens inledande kapitel Kristianstad och Ystad. Ystads stadskärna med medeltid anor får välförtjänt beröm. Främst för att den räddades från de värsta härjningar som andra städer utsattes för under de brutala decennierna efter andra världskriget. Dåvarande stadsarkitekt Rune Welin får ett erkännande för sitt bevarandeprogram men också för att han med stadsantikvarie Karl Ekbergs ord ersatte de hus som ändå revs med byggnader ”i modern arkitektur, men med en egen twist”.

Kristianstad sågas egentligen inte, men Kullberg förundras mest hur man lyckats så illa med att tillvarata den fina stadskärnan, främst genom det centrala gamla Domus som för några år sedan delvis revs och byggdes om till en ny stor stadsdominerande galleria under namnet Boulevard. Gallerian har haft svårt att fylla lokalerna, inte minst på grund av att det utanför staden också etablerats ett stort köpcentrum, C4 Shopping. Handlarna i den gamla stadskärnan slåss både mot dessa konkurrenter och den omvandling som skett med näthandeln och som alla handlare lever med.

Ystad har försökt skydda handeln i stadskärnan, men i praktiken har också här mycket av handeln av dagligvaror och sällanköpsvaror etablerat sig där de är tillgängliga för bilburna konsumenter. Moder, kläder och skor klarade sig länge bra men nätet har förändrat förutsättningarna och coronakrisen slog omkull även etablerade kedjor, om än en del försöker igen under nya ägare. Också varuhus som Åhléns har svårt att klara sig och har dragit sig tillbaka från mindre och medelstora städer. Restauranger och caféer är ett inslag som inte försvinner ut på nätet i första taget, men det bygger på att det finns ett underlag som i coronafria tider håller mer än under turistsäsong.

Just i centrala Ystad handlar arbetet om att upprätthålla en tillräcklig nivå på handel och rörelse om att alla inblandade aktörer medverkar. Kommunen, fastighetsägare, handlare, hyresgäster och besökare har alla intresse av att stadskärnan är levande, ren, lättillgänglig och trygg. För höga hyror och tomma lokaler blir en dålig affär för alla. Men för låga hyror är knappast ett hälsotecken och räddar långsiktigt inte heller näringsidkare med tunna marginaler.

Att Ystads stadskärna är en tillgång är det ingen som ifrågasätter. Att tillvarata den är ett viktigt arbete. Men hur ska man tänka när staden expanderar eller byggs om? På ledarplats är övertygelsen att Ystad – liksom också exempelvis Simrishamn – har allt att vinna på att tillvara det som gör staden unikt. Att bygga om ett gammalt badhus till hotell och förvalta ett arv är snyggt och klokt. Arenan har däremot ett yttre som inte ger någon vink om vilken stad den står i.

I nya stadsdelar som hamnstaden vore det en välgärning om det på något sätt går att förknippa det nya med det gamla. Varningarna för pastisch kan lämnas därhän, verkligt fantasilösa kopior kan man finna i att nästan alla svenska hamnområden som de senaste 20 åren omvandlats till bostäder är stöpta i samma arkitektskoleform. De städer som hämtar inspiration från sin egen identitet, som vågar bryta mönstret och hitta en särpräglad stil – modernt men med en twist – kommer att kunna lämna unika spår även i framtida reportage och böcker om svenska städers lyckade och misslyckade arkitektur.