Fifa och Uefa smekte Putin för länge
2018 arrangerade Ryssland fotbolls-vm. Efter genomfört mästerskap tog Fifas ordförande Gianni Infantino emot en vänskapsorden av Vladimir Putin i Kreml. Infantino klarade tidigare denna vecka inte av att vara tydlig på en fråga om han ångrade sin omfamning av Putin och emottagandet av medaljen (Skysports.com). Det blev istället en utläggning om att sport ska föra folk samman.
Då kan man onekligen fundera över varför Fifa, liksom IOK, genom åren låtit politiker utnyttja de stora idrottsliga evenemangen för sitt eget syfte. Att det är storpolitik att arrangera fotbolls-vm och OS går knappast att förneka när man som Infantino tar emot medaljen ur tsarens hand.
Peking-OS nyligen var också ett regimens arrangemang. Här hade IOK bestämt att Ryssland inte fick delta under eget namn och flagga. Därav hördes kommentatorerna referera till det ”ryska laget”, när de inte i upphetsade ögonblick råkade säga ”Ryssland” förstås. Den ryska bestraffningen handlade dock inte om annekteringen av Krim eller krigföringen i Donbass, utan om dopningsfrågan.
Efter det fullskaliga anfallskriget mot Ukraina har idrottsorganisationer reagerat en efter en. Fifa och IOK kan inte beskyllas för att ha varit snabbast. Fifa försökte först på söndagen med en idé om att Ryssland skulle få spela vm-kval under neutral flagg utan nationalsång. På måndagen kom beslutet från Fifa att Ryssland inte alls får delta. Uefa gjorde motsvarande manöver och stoppar ryska lag från de europeiska klubbcuperna och Ryssland från Europamästerskapet. Och så rev Uefa sponsorkontraktet med ryska gasbolaget Gazprom. Champions League-finalen var för övrigt tänkt att spelas på Gazprom Arena i St Petersburg (The Guardian).
När de besluten togs hade IOK gått ut med en rekommendation om att Ryssland och Belarus inte ska delta i internationella tävlingar. IOK menade dock fortfarande att ryssar och belarusier skulle få delta under neutral flagg i det kommande paralympiska vinterspelen i Peking. Det har väckt protester från bland annat USA:s olympiska och paralympiska kommitté (NBC).
Det har länge varit viktigare för Fifa, IOK, Uefa och flera andra mindre organisationer att låta auktoritära ledare och diktaturer köpa plats i solskenet än att ta ställning för demokrati. Det har länge varit viktigare med guldkantade kontrakt med ryska gasbolag än med gott samvete.
Det är självfallet bra att ställningstaganden äntligen kommer. Men det är åt fanders för sent. De internationella idrottsorganisationerna har solkat ner sig när de blivit ett verktyg i despoternas händer. De har bidragit till att bygga image och opinion på regimernas respektive hemmaplan genom att skänka internationell glans i folkliga sammanhang.
Det finns samtidigt anledning att vara observant när tidvattnet vänder. Även det värdefulla riskerar att dras med i floden. Arrangemang och sponsorskap kopplade till regimer är självklart att stoppa. Lagdeltagande är också rätt att stoppa, då representerar man ett land. Men när förbud riktas direkt mot individer just för att de råkar komma från en viss nation, riskerar det att slå fel. Det kan slå moraliskt fel och det kan slå opinionsmässigt fel.
Precis som det inte var barfotalöperskan Zola Budds fel att hon kom från Sydafrika – hennes världsrekord erkändes inte förrän hon bytte nationalitet – är det inte tennisspelaren Andrey Rublevs fel att han är ryss. Rublev skrev efter sin seger i ATP-turneringen i Dubai (ja, också högst tveksam arrangörsplats) ”No War Please” i ett meddelande på kameran. Det kan i sammanhanget inte tolkas som något annat än en modig protest mot Putins krig. Rublev visar att ryska idrottsutövare är individer och inte representanter för Putin. Det kräver åtminstone ett allvarligt övervägande om ryska medborgare ska tillåtas tävla som representanter för sig själva, utan rysk flagga.
