Annons

Malin Lernfelt: Fler ödehus behöver bli levande hem igen

Att ge tomma hus nytt liv ger ökade möjligheter för en levande landsbygd, bevarar kulturarvet och ökar hållbarheten i vårt samhälle.
Malin Lernfelt
Ledare • Publicerad 3 juli 2024
Malin Lernfelt
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Ystads Allehanda politiska etikett är liberal.
Många vill restaurera ett äldre hus på landsbygden. Det borde de få möjlighet att göra.
Många vill restaurera ett äldre hus på landsbygden. Det borde de få möjlighet att göra.Foto: Janerik Henriksson/TT

Över hela Sverige finns det ödehus. Byggnader står tomma trots att det i många fall inte skulle behöva vara så. Ofta handlar det om vackra äldre hus från förra eller förrförra seklet med fantastiska originaldetaljer som kakelugnar, spröjsade fönster och platsbyggda kök. Kanske är skicket inte det bästa, men med lite kärlek och engagemang kan de bli helt fantastiska bostäder. I grunden är äldre hus i de flesta fall byggda med betydligt bättre virke och robustare material än nya bostäder av prefab, plast och virke från träd som hetsväxt.

De senaste åren har ödehusrörelsen, med organisationen “Jag räddade ett ödehus” i spetsen spridit sig som en löpeld genom landet. I sociala medier kan man numera följa människor som underhåller, renoverar, restaurerar och får insomnade hem att börja leva igen. På sina håll har även kommunerna dragit sitt strå till stacken och initierat kartläggningar av ödehus.

Annons

I Dagens Nyheter (2/7) intervjuas Melissa Nyström som ansvarar för ett ödehusprojekt i Sjöbo kommun. Hon har sedan augusti förra året kartlagt ödehus i Ystad, Sjöbo och Tomelilla. ”Det finns i grova drag tre typer av ödehus: Sommarstugan som man har slutat åka till. Släktfastigheten som man har ärvt och älskar men inte hinner vara i. Sen finns husen som står på mark som är en del av ett lantbruk, där marken blir viktigare än själva huset”, säger hon.

”I sociala medier kan man numera följa människor som underhåller, renoverar, restaurerar och får insomnade hem att börja leva igen.”

Melissa Nyström förklarar att oavsett hur goda skälen är till att man inte kan ta hand om eller vara i sitt hus blir konsekvensen av att det lämnas obebott i princip alltid desamma. ”Alla ödehus töms över tid. Folk stjäl inredning och prylar. I värsta fall kan ett sådant här hus bli ett tillhåll för kriminell verksamhet, att folk gömmer knark eller stöldgods i det. Eller att ungdomar hittar hit och börja hänga här, trashar det”, förklarar hon.

Att det ser ut så här är sorgligt. Särskilt när det finns alternativ. Att låta ödehusen gå till försäljning istället för att stå och förfalla innebär både ökade möjligheter för levande lokalsamhällen utanför städerna, ett bevarande av kulturarvet och ökad hållbarhet.

Såväl ödehusrörelsen som de kommuner som inventerar fastighetsbeståndet, gör med utgångspunkt från det oerhört viktiga insatser. Dessa måste dock intensifieras ytterligare. Bara en sådan sak som att någon tar kontakt med den fastighetsägare som äger ett hus han eller hon inte använder, kan vara den knuff som behövs för att vederbörande ska ta steget och sälja. Även om äganderätten är och bör vara stark – ingen ska tvingas till försäljning – är det nödvändigt att människor som har ett hus de inte har använt på åratal görs medvetna om vilka negativa effekter deras agerande har.

Allra bäst vore om kommuner som kartlagt och hittat ödehus samordnade sig så att intressenter från hela landet vet var de ska söka och hur de kan få kontakt med säljare. Det vore också önskvärt att bankerna insåg att äldre fastigheter, även med visst renoveringsbehov, kan vara en lika säker investering som ett nybygge.

Ödehusen förtjänar bättre, de som vill rädda dem måste få en chans att göra det. Det tjänar hela samhället på.

Annons
Annons
Annons
Annons