Annons

Fred med Ryssland är aldrig lika med frid

Finland vet vad det innebär att vara Ukraina.
Ledare • Publicerad 6 mars 2023
Detta är en ledarartikel som uttrycker Ystads Allehandas politiska linje. Ystads Allehanda verkar på ledarplats för humanistiska värderingar och fri ekonomi. Tidningens politiska etikett är liberal.
Gustaf Mannerheim följer striderna vid floden Syvöri i Östkarelen 1941.
Gustaf Mannerheim följer striderna vid floden Syvöri i Östkarelen 1941.Foto: Reportagebild

”Varför måste ett litet land som vårt ensamt kämpa mot barbarerna?” ”Vi älskar inte striden men vi bönfaller inte om fred.”

Det skulle kunna vara ett citat från en soldat i dagens Ukraina. Det är det inte. Citatet kommer från en finsk soldat under Vinterkriget, som pågick 30 november 1939 - 13 mars 1940. Stalins Ryssland, då ännu i pakt med Hitlers Tyskland, hade för avsikt att återta det gamla tsarryska storfurstendömet Finland.

Annons

Finland stred under extrema omständigheter mot en till synes överlägsen angripare. Finland stod ensamt, med sympatier i ord från den svenska regeringen men utan möjlighet att få fullskaligt militärt stöd. Sverige – som förlorat Finland 1809 – var alls inte längre någon stormakt och försökte balansera på neutralitetens och den inhemska fredens slaka lina.

Finland vann snabbt sympatier för sin kamp mot Stalins Ryssland. Men med ett Nazityskland och ett Stalinryssland i fredspakt var kalkylen svår, ett allierat fullständigt ingripande på Finlands sida i kriget skulle innebära ett tyskt ockupationsangrepp på Danmark, Norge och Sverige.

Trycket från västmakterna var hårt på att åstadkomma en fred. Finland, med finlandssvenske överbefälhavaren Gustaf Mannerheim, hade till ett mycket högt pris hållit Stalins trupper stången. Avtalet, Moskvafreden, slöts 12 mars 1940. Den 13 mars upphörde striderna. Finland förlorade 11 procent av sin yta med stora delar av Västkarelen och staden Viborg. Omkring 25 000 finska soldater hade stupat och många fler skadats. De ryska förlusterna av människoliv var mycket större.

Mannerheim skrev i sin sista dagorder under vinterkriget: ”Vi har det stolta medvetandet att ha en historisk mission, som vi fortfarande fyller, att skydda den västerländska civilisationen, som sedan sekler varit vår arvedel, men vi vet också, att vi till sista penningen har betalt den skuld, i vilken vi stått till västerlandet. ” (Gustaf Mannerheim, Dag Sebastian Ahlander, Historiska Media)

”En fred i vapen” kallade Mannerheim uppgörelsen. Och så var det. Moskva kom snart att ställa nya krav på Finland. Stalins Ryssland skulle komma tillbaka när Hitlers Tyskland bröt pakten med operation Barbarossa i juni 1941 – Finlands starka motstånd förledde Hitler att tro att ryssen kunde besegras även på eget territorium.

Finlands historia är till stor del Sveriges. Den borde tala om för oss hur fel det är att inbilla sig att krig är otänkbart, något som hör historien till. Den borde tala om för oss att en rysk krigsmakt utan moraliska skrupler inte kan bemötas med goda förhoppningar om förtroendefulla fredssamtal. Den borde tala om för oss att när Ukraina i dag strider för sin överlevnad så är det för att en ”fred” med Ryssland alltid sker på villkor som den starke styr över.

Det är västmakterna som avgör hur svagt eller starkt Ukraina respektive Ryssland står när till slut någon form av trovärdig förhandling kommer till. Ett massivt militärt stöd till Ukraina är den enda chansen att få villkor som gör det möjligt för Ukraina att återkomma som en stark självständig stat med självklar tillhörighet bland de västliga demokratierna. Som Finland.

Ett svagare stöd till Ukraina kommer att leda till en ”fred i vapen” där Ryssland sitter på en starkare hand och ständigt kommer att återkomma efter mer. Inte bara i Ukraina.

Petter BirgerssonSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons