Håll rasutbildning borta från universiteten
1920 lades i riksdagen en motion om behovet av rasbiologisk forskning från socialdemokraten Alfred Petrén och bondeförbundaren Nils Wohlin, som i bred enighet klubbades igenom. 1922 öppnades således det rasbiologiska institutet vid Uppsala universitet. Den rasbiologiska forskningen skulle kartlägga kopplingen till brottslighet, alkoholism, psykiska problem och underbygga en rationell befolkningspolitik. Sverige delades in i olika rasmässiga regioner utifrån de undersökta människornas längd, skallmått och hår- och ögonfärg.
1927 gavs ”Svensk raskunskap” ut i en stor folkbildande upplaga. I den kunde man få veta att andelen ljushåriga i Sverige var 72,7 procent, rödhåriga 3,3 procent och så vidare. Andelen svenskar med konkav näsa, ”uppnäsa”, var 27,5 procent, medan de med konvexa näsor uppgick till 17,4 procent. Även ögonfärgerna kvantifierades: 47,4 procent blåögda, 19,3 procent gråa ögon. (Forskning och Framsteg 7/9-12)
Värdet av denna forskning var mycket begränsat. Det mesta hade noll och ingen betydelse mer än att det drev på föreställningen om att ytliga drag kan kopplas till mänskliga egenskaper. Hudfärg, ansiktsform och ögonfärg hävdades ge en vägledning om moral och förmågor.
Av lätt insedda skäl kom den typen av raskartläggning av människan att helt omvärderas ett par decennier senare. Forskning och utbildning inom området har sedan dess snarare handlat om hur idéerna växte fram och kom att ge generationer av barn insikten om att människan inte kan indelas i raser. I svenskt sammanhang talades därefter om etnicitet, men inte ras. Utgångspunkten för allt offentligt samtal blev att en människa och individ ska värderas efter de inre egenskaperna .
Det var en väldigt fin utgångspunkt. Det påverkade i hög grad människor i rätt riktning, fördomar minskade i omfattning och de som företrädde dem fick allt svårare att vinna gehör. Rasismen försvann inte men den blev något extremt istället för som på 1920-talet en omhuldad vetenskaplig genre.
Det ska sägas att i detta fanns doser av naivism. Att det inte finns raser betyder inte att den nya människan kommer ut ur mamman som ett helt oskrivet blad, inte heller att den inte alls kommer att påverkas vidare i moraluppfattning av sin uppväxt och kultur. Det betyder inte heller att alla kulturer med en slags objektiv humanism kan förklaras som lika upplysta eller att krockarna mellan dem är oproblematiska. Etnicitet, kultur, kön har betydelse, därför har vi också vetenskapsgrenar som antropologi och biologi.
Men i den nya tiden har föreställningar om att samhället är uppbyggt kring strukturer där kön och ras är bärande delar fått fäste så starkt att det blivit upphöjt till betydelsefull vetenskap. Företrädare för vetenskapsgrenar har en tendens att se den egna disciplinen som utgångspunkten för hur världsalltet ska förklaras. Så spinns ett nät av bekräftelse där de egna teorierna stöds av andra med samma bakgrund. Hänvisandet till begrepp som skapats av någon upphöjd tänkare på en institution i en annan världsdel ger det egna resonemanget trådar av vetenskaplig vokabulär. Snart blir det omöjligt för utomstående att kritisera, för vad kan en lekman ha för uppfattning om etablerad forskning?
På det viset finner rastänkandet en bakväg in på universiteten igen. Så kan Karlstads universitet inför hösten lansera kursen ”Feministisk postkolonialism och kritiska rasstudier”.
En av lärarna på kursen är enligt egen utsago, Tobias Hübinette, som i sin twitterprofil kallar sig forskare ”i frågor som rör ras, vithet, svenskhet”. Han twittrar: ”Sveriges första högskolekurs som explicit handlar om ras utifrån ett kritiskt ras- och vithetsforskningsperspektiv kommer snart att ges av Centrum för genusforskning vid Karlstads universitet.”
”Ras- och vithetsforskningsperspektiv.” Det nya 20-talet är här. Låt oss genast stoppa skatteflödet till detta pseudovetenskapliga haveri.
