Annons

Identitetspolitiken är ett gift

Det är vad du är, inte hur du ser ut som räknas. Så borde det vara. Den moderna hudfärgsfixeringen är inte bättre än någon gammal.
Ledare • Publicerad 16 februari 2021 • Uppdaterad 17 februari 2021
Detta är en ledarartikel som uttrycker Ystads Allehandas politiska linje. Ystads Allehanda verkar på ledarplats för humanistiska värderingar och fri ekonomi. Tidningens politiska etikett är liberal.
Identitetspolitiken är farlig.
Identitetspolitiken är farlig.Foto: Janerik Henriksson/TT

Det är svårt att avgöra om det är uppmärksamhetssökande satir eller inte. Vi får trots allt hålla den möjligheten öppen. Konstfacks utställningsrum ”Vita havet” har fått stort medieutrymme. Det sedan konstnärskollektivet Brown Island på samma institution menar att namnet Vita havet symboliserar den vita homogeniteten på skandinaviska konsthögskolor. Därför vill kollektivet ha ett namnbyte av utställningsrummet.

Konstfacksprofessorn och designkritikern Sara Kristoffersson har protesterat och förklarat att Vita havets ursprung inte har något med rasism att göra. Rummet fick på 1950-talet namnet Vita havet som en ”republikansk blinkning till det största rummet i Kungliga slottet” med samma namn (SVT 14/2).

Annons

Tyvärr får hon inget officiellt stöd från Konstfacks ledning. Tvärtom. På finaste plats i DN Kultur har 44 professorer, lektorer, adjunkter och doktorander vid Konstfack förklarat att Sara Kristoffersson ägnar sig åt ”maktutövning som skadar förtroendet i relationen mellan studenter och lärare” (DN 12/2). Enligt de 44 handlar det om att göra Konstfacks gemensamma utrymmen trygga för alla.

Rektorn Maria Lantz säger till SVT: ”Jag menar att det inte är något i själva namnet som i sig är rasistiskt. Däremot kan det finnas möjligheter att tolka det som ett opassande namn beroende på omständigheter i världen.”

Oändliga möjligheter öppnar sig här för att reagera och agera mot allt som innehåller någon form av färg i namnet. Ordet absurt kan inte få en tydligare illustration.

Hela historien är ett konstverk i sig, för att tala med Lars Vilks. Lars Vilks som för övrigt vet vad konstnärskap som gör att man inte längre kan leva i trygga rum innebär. Stödet för Lars Vilks rätt till skydd är en verklig fråga för konstkollektiv och Konstfacksföreträdare. Eller borde vara.

Tyvärr är detta utsnitt av verkligheten från Konstfack bara ett uttryck för vad som pågår i tiden. Identitetspolitik har blivit namnet på denna moderna form av värdering av människor utifrån hur de ser ut, inte vad de är. Det har något slags syfte att vara det motsatta. Men dess vapen är att peka på hudfärg, kön och emellanåt sexualitet som en grundläggande strukturell ondska, där det är den vite mannen som utgör allt det onda. Gärna ska kryddan kapitalism läggas till.

Hudfärg och begreppet ras har smugit sig in på flera svenska högskolor, rentav som särskilda utbildningar, något denna ledarsida uppmärksammat tidigare (YA 15/2). Begreppet vit används numera också flitigt i svenska medier, och redaktioner tvekar inte längre att ta in debattartiklar som förklarar att kvinnor och rasifierade inte ska ge sig in på aktiemarknaden som är ”den vite mannens privilegium” (Expressen 16/12).

Socialdemokratiska Aftonbladet har till och med gjort hudfärg till en del av sin opinionsbildning på ledarplats. Under rubriken ”Nu får vita sluta bli så kränkta” hyllades den amerikanska författaren Robin DiAngelos för sin bok ”Vit skörhet”. Åsa Linderborg skrev dock på kulturplats i samma tidning befriande och intellektuellt klarsynt om samma bok: ”Jag vägrar ta ansvar för hur andra människor med samma hudfärg som jag beter sig”.

Det mesta av detta identitetspolitiska tankegods är importerat från USA, som med sin särpräglade historia har ett alldeles speciellt arv att ta itu med. Hur den rätta vägen framåt ser ut i det stora landet i väster kan man onekligen tvista om. Men det senaste åren har knappast ökat förhoppningen om en god utveckling där människor främst är människor som döms efter hur de är, inte hur de ser ut.

Identitetspolitiken letar sig också in i näringslivet. Nasdaq talar om att tvinga noterade bolag att kvotera bland annat efter hudfärg, könsidentitet och sexuella premisser. En idé med konsekvenser väl sammanfattade av Henrik Mitelman i Dagens industri 9/12 med orden ”Vem ska upprätthålla register över hudfärg och sexuell läggning”?

Identitetspolitiken har kommit att bli ett gift. Den handlar inte längre om lika möjligheter oavsett hur man ser ut, inte om att värdera människor efter inre egenskaper i stället för yttre. Den handlar om att göra allt till strukturer, där det vita och helst i manlig skrud utgör fienden.

Annons

Det är en minoritet som företräder dessa starka idéer, men de är inflytelserika och påverkar samhället i stort. Inom akademin gnälls det en del, men det krävs mod att stå emot och det har ett pris. För forskaren är det enklare att fylla i genus- och mångfaldsanalysen och hoppas på ekonomiska anslag än att vägra. Företag är trendkänsliga och hänger på.

Identitetspolitiken är inte längre på väg mot ett sluttande plan. Den är på väg att öppna en dammlucka till något vi alla drunknar under. På vägen glömmer vi vad som avgör vad en människa är. Hon är inte hudfärgen.

Petter BirgerssonSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons