Emma Jaenson: Inga demokratiska undantagszoner i Sverige

“​​Vi är stolta för vår intolerans; vi har kultur, heder och gränser”, påpekar en användare på sociala medier apropå kravallerna under påskhelgen. Sofie Löwenmark, medgrundare till stiftelsen Doku, har granskat hur upploppen beskrivits i muslimska forum och diskussionsgrupper på sociala medier. Män och kvinnor i alla åldrar som själva inte deltog i kravallerna hyllar dem (Expressen 2 maj).

I forumen är stämningen uppiskad och inläggen grova. Upploppen försvaras. En användare menar “att slå sönder polisens huvud är också yttrandefrihet”, enligt Löwenmark (P1 4 maj). Personer tackar för att polisbilar brändes. Vissa menar att våldet inte var riktat mot politikern Rasmus Paludan. Snarare var det riktat mot samhället som ”står upp för falskhet” och mot poliser. En användare legitimerar upploppen genom att påpeka att ”de muslimska ungdomarnas upplopp orsakades av systematiska hathandlingar mot islam och muslimer, påtvingad integration, kidnappning av barn och stängning av muslimska skolor” (Expressen 2 maj).

Enligt Löwenmark är skribenterna “helt vanliga människor”. Åsikterna finns i breda lager. Även om de flesta inte går ut och misshandlar poliser, stödjer många att det görs (P1 4 maj).

I en undersökning som Novus gjort framkommer att nästan lika många personer (36 procent) menar att påskkravallerna är kriminella gängs fel, som de som menar att det är politiken Rasmus Paludans fel (31 procent). På fråga om man bör förbjuda demonstrationer som kan kränka någon person eller grupp svara 28 procent ja. Nästan en tredjedel (!) av alla svenskar alltså. Det är skrämmande siffror.

Även Centerpartiets Annie Lööf har varit inne på samma spår. Hon gav nyligen uttryck för att man inte bör ge demonstrationstillstånd till sådana som Paludan i utsatta områden under ramadan (SvD 21/4). Utsatta områden skulle alltså bli en undantagszon för yttrandefrihet där svensk grundlag inte gäller.

Och efterspelet efter påskkravallerna har till stor del präglats av en rad skendebatter. Fokus har som bekant riktats mot Paludan, att det är dåligt med “bokbål” och om Ebba Buschs uttalande att poliser borde skjutit skarpt.

Men vad påskkravallerna borde leda till är en mycket större debatt om hur det egentligen står till med yttrandefriheten i Sverige.

Om någon tror att ett förbud av att bränna koranen skulle resultera i att vi slipper se liknande typer av upplopp i framtiden, misstar man sig. Löwenmark påpekar nämligen att det inte enbart är koranbränningen som avhandlas i de sociala media-forumen (P1 4 maj). Även exempelvis politiska förslag mot hedersproblematik, ses som problem.

Självklart krävs fler poliser med mer resurser för att mota ligister. Men något som blir uppenbart i granskningen är att lösningen inte enbart är polisiär. Fler poliser förefaller snarast vara symptomlindrande behandling. Dels måste media granska de här strömningarna i våra utsatta områden mycket mer.

Men den enda långsiktiga lösningen är att alla som bor i Sverige accepterar att vi har yttrandefrihet. Det kan låta uttjatat. Men vi som tror på värdet av yttrandefrihet får inte vika en tum. Vad är alternativet? Hur mycket intolerans mot yttrandefriheten ska vi acceptera i den skenbara toleransens namn?